Pokémon

När Axel var en väldigt liten kille var pokémon superstort. Axel tittade på pokémon på tv och samlade figurer och kort och rabblade lätt namnen på alla olika figurer och jag, som då var nybörjare på lappteknik, sydde honom ett pokémontäcke. Så klart. Täcket går att vika ihop till en kudde, en kudde med bärhandtag och så länge som täcket räckte till på längden använde Axel det. Nu räcker det honom från näsan till knäna eller något sådant och det var länge sedan det hamnade i skåpet med täcken jag sytt.

Nu, nästan 20 år senare, när pokémon har en ny storhetstid, är det kul att ha täcket kvar. Jag kan idag se att jag gjorde det onödigt svårt för mig när jag valde teknik och quiltning men både Axel och jag blir glada av täcket när vi ser det. 

Pikachu är förstås med i en ruta. 

Gotcha! 

På kudden så framgår det med tydlighet vems täcket är och jag minns alla gånger när Axel släpade runt på sin kudde, vecklade ut den och kröp in under täcket och stoppade in fötterna i kuddfickan. Vika ihop den till kudde igen fick vi hjälpa honom med. 

Den som spar hon har och vissa saker är verkligen värda att spara!

Gissa vem som kom när jag skulle ta bilder? 

Nyfiken i en strut-Morris, vem annars?