Hm, det är lite motigt nu. Det borde inte vara det eftersom ljuset är på väg tillbaka och idag har det varit +8 grader och sol och fåglarna kvittrar lite försiktigt men det är motigt i alla fall. Det har varit det de senaste veckorna, eller snarare månaderna, och jag har många gånger tänkt "nu vänder det" men, nej, det är fortfarande motigt. Min vanliga livsglädje har tagit semester, min energi likaså och med sig tog de nog några andra positiva tankar också. Det är okej, livet är så här, jag vet. Det har hänt förut, att livet innehållit ganska långa perioder där jag känt mig dämpad, hopplös, liten, oviktig och orolig. Efter de där perioderna har det kommit tider där jag känt mig kreativ, haft flyt, orkat massor och haft en ängels tålamod. Jag har goda förhoppningar om att det kommer en sådan tid snart igen men fram till dess kommer jag vara skör, lättpåverkad av sådant som händer runt omkring. Jag är förresten alltid lättpåverkad av saker som händer runtomkring, det är min styrka, att känna in, känna av och kunna tolka, Det är en bra egenskap som inte alla har, men när det är motigt känns det också som en tyngd att känna in, känna av och kunna förstå. Lika lätt som man kan ta in andras svårigheter så kan man också ta in andras glädje och förnöjsamhet så vill du dela något glädjande, roligt, inspirerande, tryggt eller utvecklande så gör gärna det!
Jag har ägnat ganska många timmar åt att lyssna på Michelle Obama. Det har varit så intressant! Att få följa med på hennes livsresa, att få höra henne berätta om sin bakgrund, sin karriär, sitt äktenskap, sina barn och sina upplevelser, tankar och drömmar var på alla sätt intressant och också viktigt, för mig och säkert för kvinnor överallt. Boken sträcker sig fram till dess att hon och hennes familj lämnar Vita huset och hennes oro för framtiden med en president som inte har några likheter med den som just gjort sitt. Det är brytningstider, på många sätt.
Jag rekommenderar Becoming varmt! Jag log många gånger, skrattade åt sättet Barack friade på, och grät när Michelle berättade som möten med krigsveteraner och barn i svåra situationer och jag kände tillförsikt när hon berättade om alla barn de sett och uppmärksammat på olika sätt.
Medan jag lyssnat har jag stickat ränder, kanske världens bästa syssla mot motighet och oro.
Jättemånga ränder,
i underbart mjukt garn av merinoull och silke.
Två långa ärmar kvar att göra betyder många fler fina sticktimmar.
Bara för att det är motigt är det inte mörkt, långt därifrån.
