Ett halvt år har gått

Varje dag i sex månader har jag virkat en ruta. 

 Jag trodde inte mitt tålamod skulle räcka så långt men nu vet jag att jag kan vara uthållig. Varför är det lätt att vara uthållig med vissa saker och helt omöjligt med andra? Nåja, ibland får räcka. 

Nästa mål är att komma upp i 200 rutor och det känns helt överkomligt, till och med inspirerade. 365 känns fortfarande helt oöverstigligt så jag tänker inte så långt. Jag kanske borde tänka i små mål när det gäller annat också...

Det är inte så många kvar till 200. 181 rutor är redan färdiga. Allt är möjligt!

Nog om rutor. Eftersom det är sista juni och kallt som i april så behövs fler halvvantar.

Jag gör en favorit i repris från november förra året, Karins hitte på(se) med prickiga och randiga halvvantar och virkade picoter. Passar alla årstider. Fast till ösregn och åska passar nog choklad bäst. Hm. 

Tomhet på nåt sätt

Någon intervallträning har det inte varit tal om i dag. I stället har jag brottats med alla saker som ännu inte hittat till sin rätta plats i huset vid havet. Ett tag kändes det som om vi aldrig kommer att få ordning men just nu känns det hoppfullt. Det står fortfarande några lådor med grejer kvar men nu vet jag vad som finns var och ytterligare grejer ska slängas eller skänkas. Att flytta är verkligen ett maratonlopp, eller flera föresten. Vi har fortfarande möbler kvar i huset som ska säljas vilket gör att det är tomt på sina ställen i det här.

Det kommer att bli konstigt med möbler nu när jag vant mig vid ett luftigt vardagsrum...

Ute har det varit dimma, gråväder och regn men en stund sprack molntäcket upp och jag gick en sväng i trädgården. 

En näva kanske? 

Krolliljorna lyser upp där de står. 

Jag stickar halvvantar och gladde mig åt att vara klar med en.

Attans, det ska visst vara en liten tumme också!

Dagens ruta blev lite slö blågrå men dagen blev inte alls så slö som jag trodde. Jag hoppas inte min städiver straffar sig, för då får jag slöa desto mer.

Intervallträning

Lördag. Ösregn. Städdag.

Det hade kunnat vara en tråkig kombination men det har varit en riktigt mysig dag i huset vid havet.

Dagens fråga är: Hur många par skor har tre personer?

För många visade det sig men nu har vi en jättesnygg och praktisk skohylla på plats.

Fastän både maken och sonen har mycket större fötter än vad jag har så tar mina skor mest plats. Hur går det ihop? Hm... Nåja, det är en världslig sak och inget att fundera på. Resten av mina skor står i garderoben... *oj då!*

När man städar och donar behöver man många pauser. Det tycker maken så det måste vara rätt. Han ser det som en slags intervallträning tror jag... I pauserna stickade jag ett par halvvantar av tre små rester medan han inte gjorde så mycket alls... 

Jag gjorde båda samtidigt för att vara säker på att göra av med allt garn och det lyckades riktigt bra.

Garnsnuttar av Drops baby alpaca i gråblått och vitt och så en rest av glittrigt Nora Maderia som jag varit på väg att kasta flera gånger. Tur att jag inte gjort det!

Stickor 3,25 mm, 40 maskor, 20 varv resår och hål för tummarna.

Som av en händelse passar de perfekt till mina tofflor. Tänk så det kan bli!

I trädgården samsas fläderblom och schersmin om min uppmärksamhet. 

Doftmässigt så vinner schersminen men utseendemässigt så är det nog flädern. 

Visst är det fint när blommor sträcker sig mot himlen?

Dagens ruta är lite frusen för även om det är varmt och skönt inne så är det ruskigt kallt ute. 

På det här viset kommer min tvätt aldrig att torka! Bäst att ta en paus medan man väntar.

Minnena är kvar liksom garnet jag har

Att återgå till vardagslivet efter en semestervecka kan vara en omställning. Jag började min vardagsanpassning med att vakna klockan fyra i morse med migrän. Inte kul alls. Däremot var det härligt att se hur soluppgången färgade viken i gyllene toner.

Framåt dagen försvann solen och ersättas av regn och åska. Hur ensam känner man sig inte då?

Dagens ruta är lite ensam, inga vänner att dricka te och göra utflykter med och inga kattungar att gosa med.

Nåja, färgerna börjar återvända och nu är det ju helg snart. Härligt!

Till vardagssysslorna hör att försöka göra hemmet fritt från flyttkartonger och sånt. Det är en utmaning att flytta från stort till mindre. Trots att vi valt grejer att spara en gång så räcker utrymmena inte till för allt. Bara att rensa vidare. Vissa saker behöver jag i alla fall inte göra mig av med, även om de inte använts. Den här sjalen blev verkligen inte bra och vi har inte plats får sånt som inte är bra.

Bara att repa upp alltså. 

Så där ja! Mot nya djärva mål - och mindre förvaringsyta.

Den här bilden fick jag i ett mms idag. 

Det var en magisk stund vid Hjälmarens strand häromkvällen med käraste vännerna. Nu är stunden ett minne och några bilder. Fint!

Livet är inte de dagar som gått utan de dagar vi minns.

I stort och smått

Det blev en dag i solen. Inte på stranden men inne i stan. Jag strosade runt i Eskilstuna en stund på förmiddagen.

Den gamla stadsdelen är nog Eskilstunas mest fotograferade. 

Många vackra tegelhus speglar sig i ån. 

Där borta vid horisonten ligger Klosters kyrka. Jag gick dit och blev förvånad av hur liten jag kände mig därinne i kyrkorummet. Liten som en liten plutt. En del rum lyfter en, andra förminskar en och tyvärr kände jag så i Klosters kyrka. 

Många bänkrader och väldigt högt i tak. 

Jag ville bara ut igen men först tände jag ett ljust för några jag saknar. 

I parken står en Carl Milles staty som heter Guds hand. 

Statyn är lite häftig men den är rest som minne till CE Johansson och jag har lite svårt för den typen av, som jag upplever det, märkvärdifiering av en person. Alla är lika mycket värda och en staty får gärna finnas där för alla, både levande och de som levt tidigare.  

Trots allt är det en vacker park med sommarens grönaste finaste färger just nu. 

Jag har ju tillbringat senaste veckan med 6-7 veckor gamla kattungar och det har varit jättemysigt men i dag träffade jag andra kattungar som bara är några dagar gamla och inte öppnat ögonen än. Supersöta! 

De rymdes lätt i en hand. 

Den här lilla svarta heter Spök. Så gulligt!

Eftersom det var dax för mig att åka hem så klappade jag lite extra på Frans...

...och Minerva och Gru. 

Luna och Kompis hade inte tid för fotografering, de hittade på en massa bus i stället.

Söta Minerva ställde upp på flera bilder bara för det. Goskissar!

En dag av förflyttning har det blivit så dagens ruta är mobil och matchar ratten.

En vecka i Sörmland är slut. Nästa gång kanske jag stannar en månad. :-)

Som en tavla

Allt sedan jag första gången såg Lars Lerins akvareller så är jag enormt förtjust i hans vackra tavlor. Mångbottnat, variationsrikt och fantastiskt målar han. I dag gick semesterturen till Karlstad och Sandgrund. Så otroligt värt resan!

Jag kände mig alldeles upprymd och väldigt berörd. Tänk att en människa kan skapa på det viset och ge så mycket till så många. Respekt!

Tivolitavlorna exploderade av färg och de var lätta att tycka om.

Fiskarna var verklighetstrogna där de låg i sina lådor. Jag kände nästan doften av dem.

Skuggspelet på husväggen var så levande. Jag kunde nästan höra grenarna slå lite lätt mot taket.

Sandgrund är ljus och rymlig och en perfekt inramning till Lerins tavlor. Man får titta i lugn och ro.

Dagens ruta blev kulturtants lila, fotograferad intill Klarälven.

Eftersom jag samlar på domkyrkor så ville jag gärna hinna med ett besök i Karlstad domkyrka som jag inte varit i tidigare.

Vilken vacker kyrka! Så ljus och inbjudande, alldeles snäll i sin atmosfär. 

Belysningen i taket tyckte jag om. 

Orgeln har över 4500 pipor. En rejäl pjäs, västsveriges största.

Hjälmaren bjöd på skådespel både på förmiddagen och nu ikväll.

Alla dessa ljusa blå och turkosa färger är bland de finaste som finns. 

Kvällshimlens blågrå dramatik är precis lika vacker. 

En helt underbar dag. Vacker som en akvarell.