Patienten mår efter omständigheterna väl

Sjalen, den där som gjorde mig olycklig härom dagen, har nu hamnat högt på favoritlistan igen. Det funkar aldrig att omvända en människa, i alla fall väldigt sällan och inte i längden, men en stickning som hamnat på kant mig sig själv går faktiskt att vända på rätt köl.

När jag hade dystrat några timmar efter upptäckten att jag bytt plats på rät- och avigsida mitt i stickningen och kunde tänka klart igen så bestämde jag mig för att dela på arbetet och vända ena halvan rätt, så att rätsidan kom på samma sida på hela sjalen. Ett stort stickkirurgiskt ingrepp inleddes. 

Jag trädde i en sticka i näst sista varvet på det mörkblå och en sticka i det första varvet på det mönstrade och sedan petade jag upp det sista mörkblå varvet, maska för maska. Det tog några timmar att peta upp alla 256 maskorna men det gick. 

Sedan vände jag halva stickningen så att rätsidorna på båda delarna kom uppåt och kontrollerade det minst tre gånger för att vara på säkra sidan. Jag har aldrig sytt 256 maskstygn i en följd men det är inte mer komplicerat än att sy ihop en tå med åtta maskor. Det tar bara lite längre tid. 

Det blev riktigt bra.

Nu är det nästan omöjligt att se att jag gjort mitt livs största stickkirurgiska ingrepp.  

Jag är nöjd att jag beslutade mig för att fixa till felet, för även om det är en förlåtande stickning och inte många hade sett mitt misstag så visste jag om det och det irriterade mig. 

Glädjen över att patienten överlevde är stor, det hade ju kunnat sluta helt annorlunda som att garnet återformats till nystan eller att stickningen våldsamt tryckts ner i soptunnan. 

Dax att fira med fruktstund alltså!

***

Svisch

Det hjälps inte att den här helgen varit en timme längre än andra helger, den har försvunnit i en farlig fart ändå. 

Igår hade vi halloweenmiddag med några vänner. Det var betydligt mer godis än bus. Nästan bara godis faktiskt. Och vilken tur att det finns appar till allt nu för tiden så man slipper klä ut sig i verkliga livet.

Jag håller på med ett stort kirurgiskt ingrepp på min Westknits-mysteriesjal, ja jag kunde inte låta bli att försöka reparera osämjan mellan oss. Det är pilligt och kommer ta sin tid men jag hoppas det är värt det.

När jag behöver något lite mindre ansträngande stickar jag restgarnssockor. Det funkar alltid. 

Jag är inte förtjust i vintertiden, att det mörknar så tidigt. Jag försökte att hålla solen kvar ovan horisonten med ren viljekraft. Det gick inte, tyvärr. 

Som tröst satte jag mig en stund vid symaskinen och sydde i de ljusaste av färger. 

Det är så bleka tyger så de nästan försvinner i lampljuset. 

Nitton remsor är det som så småningom ska sys samman till en helhet men den här helgen räcker inte till för att få det gjort så det får bli en annan gång.

Mårran-dyster

Stickningen och jag är osams. Vi är faktiskt på randen till uppbrott. Jag upptäckte att stickningen bedragit mig och bytt plats på rät- och avigsida efter tre sektioner och jag har stickat snart fyra till med många tusentals maskor. Ska jag göra slut med stickningen? Eller ska jag lägga det bakom mig och gå vidare? Att försöka reparera det hela går inte. Ett skrynkligt papper kommer att förbli skrynkligt, hur mycket man än försöker släta över.

Nåväl, jag ska försöka glömma och förlåta och se tjusningen i att ha en variant som är unik, ett alldeles eget exemplar. Fast jag tänker tjura en stund, inte så mycket på stickningen utan på min egen ouppmärksamhet. Nåja.

Under tiden jag tjurar så roar jag mig med andra. 

Tyger och rullknivar och symaskinen, my precious! 

Det verkar bli något stort. Nu igen. Stort är bra och stort är fint. 

Jag är inte bitter. Eller jo, lite. Som Mårran, lite dyster.

Stjärnor i stort och smått

Det är inte så ofta jag syr lapptäcken nu för tiden men det är desto roligare när jag gör det. Den här gången blev det två stycken av bara farten. Det stora gjorde jag först och sedan räknade jag (och räknade fel några gånger) för att förminska och göra det lilla. 

Tanken var att den sommarfina skulle blivit klar i somras men... Nåja, nu är den klar!

Täcket är 140 x 140 cm, har fluffig polyestervadd och ett bomullstyg på baksidan. Skymtar av frihandsquiltningen har jag visat tidigare.

Kanske kan jag ta en bild på hela quiltningen någon dag när ljuset tillåter det.

Den lilla quilten som är 70 x 70 cm är en duk med tunn dukvadd och bomullstyg på baksidan. 

Jag utgick ifrån ett hjärta som jag sydde någon gång i slutet på 90-talet och som aldrig kommit till användning. 

Färgerna valde jag utifrån hjärtat. 

De här var roliga att sy! 

Jag måste visa mitt nya halssmycke! 

Visst är det underbart?! Ett ekollon av glas. Så fint och så smart. På Etsy finns allt... 

Härligt att omfamna hösten med ett så fint halsband!

Hösten som kan vara så färgstark och explosiv och 

också alldeles försynt och stillsam.

Sällskapsdam

Idag har jag varit sällskapsdam till lilla Skorpan. 

Hennes bästa vän och vapendragare behövde åka till djursjukhuset. Vi hoppas Nova blir frisk och piggelin så fort det bara går. 

Skorpan har sett till att jag kommit ut på tre promenader och hon gillar tempo och satte fart när hon inte behövde ta hänsyn till Nova. 

Jag hade fullt sjå att hänga med och då har jag ju ändå väldigt mycket längre ben än vad hon har. Hon valde väg också och njöt av att bestämma. 

Tage har tillbringat dagen för sig själv men har blev jätteglad när vi tittade till honom och gav honom mat. 

Det har varit första frostnatten hos oss i natt. 

Kyligt men härligt. 

Det är fint nu. 

Jag ligger efter med Westknits mysteriesjal, har inte ens gjort klart del 2 och del 4 kommer på fredag men det får ta den tid det tar. 

Den kommer säkert bli läcker.

På rygg

Så här kan det se ut hemma hos oss. 

Katter som är fullkomligt trygga och sover på rygg. Bredvid dem sitter jag och syr kantremsor på två quiltar. 

Tidigare idag tittade både Morris och jag ut över den nyröjda skogen. 

Vi känner knappt igen oss. 

Jag är så trött i huvudet av såg- och skogsmaskinljud och det gör lite ont att stora vackra träd är kapade längs marken men det blir nog bra när naturen hämtat sig lite. Och jag har hämtat mig. 

Nu blommar clivian igen

För första gången på väldigt länge tog jag fram burken med alla mina säkerhetsnålar. Jag har många, flera hundra, tunna fina säkerhetsnålar som är perfekta att nåla samman lapptäcken med vadd och baksida. 

Efter en lång stunds nålande kunde jag äntligen sätta mig vid symaskinen och trycka gaspedalen i botten. 

Det är bara frihandskviltning som gäller för tillfället. Allt efter lust och inspiration. 

Det blir blommor och droppar och lite av varje. 

Mitt i allt kviltande blev det en lång paus för födelsedagsfika för vår yngste som nu är 21. Än en gång påminns jag ganska brutalt om tidens gång. Det är underbart att ha vuxna barn men samtidigt gör det lite ont att tiden rusar. 

I det regnvåta fönstret står clivian jag fick av farmor för mer än 25 år sedan. Farmor är för länge sedan borta men clivian blommar och minner om henne. Långt borta och nära på en och samma gång. 

Tid och liv. Regn och blommor. Tyg och trådar. Livets väv.

Ulltema

Om man fryser och behöver snabb uppvärmning - ta upp två hundar i knäet! 

Skorpan och Nova åtog sig jobbet. Tack söttjejer!

Det är tur att lilla dot och hennes sambo har så snälla och behändiga vovvar. 

Jag kämpar på med att omfamna hösten. 

Höst och ull är ju en särdeles bra kombination så jag kör hårt med ulltemat. 

Nu blir det lovikkavantar till en sötböna. Hennes farmor får brodera, jag gör bara grundjobbet och samarbete är toppen.