Tankställe

Naturen är verkligen en bra energikälla. 

Små solar på stengången och  

en regnvåt ros mot blodlönnens blad delar givmilt med sig av sin livslust och glädje. 

Jag har virkat några varv och hade mjukaste sällskapet. 

Det går inte fort att virka dubbelt men det är bara bra. 

Sommarhimmel och sommarhav. 

Långsamhet känns som det enda rätta.

Nog

Lågfart är det som gäller just. Lågfart, lugn och så mycket tystnad som går. 

Fötterna i högläge ingår också. 

Och lite virkning. 

Fullt tillräckligt. 

I ditt och mitt inre gömmer sig...

Vem gömmer sig i dig? 

Vill du egentligen vara den som inte syns, den som smälter in i bakgrunden och bara finns utan att någonsin hamna i rampljuset? 

Är ditt inre som en hel pion som bara väntar på att få slå ut och visa alla sina vackra blad? Den som villigt vänder ansiktet mot solen och strålkastarljuset?

Är ditt inre större och mäktigare än man kan tro när man ser ditt yttre, ända till någon petar på ytan och hela bilden löses upp? 

Gömmer det sig egentligen en ilsken varg i din lilla mjuka kropp? 

Eller är du snäll och from som ett lamm?

Kanske är du som jag och tänker att allt blir roligare och lättare om man fårar fånar sig en stund?

Bääää bäää! 

My precious!

Midsommarhelgen börjar närma sig sitt slut och även idag har vi haft en solig och varm dag. Lite soldis på förmiddagen, sen stekande varmt på eftermiddag och nu lite skön kvällsbris. Totalt sett har helgen varit sommarskön vila med ljudböcker och stickning.

Jag vill verkligen rekommendera bomullsgarnet Tahiti. Lättstickat, mjukt och följsamt till skillnad från en del andra bomullsgarner. Många garnaffärer säljer det har jag sett, för egen del köpte jag mina nystan på Garnnetto i Linköping. 

Två nystan räckte till en lagom stor sommarsjal, lagom att ha över axlarna eller om halsen.

Lunafjun gillar den också. Hon var snabb som en blixt att lägga sig på den när jag skulle ta bilder. 

- Den är min, bara min, väste hon. 

Våra katter är väldigt sällskapliga och håller sig alltid i närheten av oss fast ingen av dem tycker om att ligga i knäet. Intill men inte på.

Sötmissar.

Innan helgen helt är slut sitter jag en stund på trappan i kvällsolen och stickar på en ljusblå tröja.

Sommar!

Midsommardagsslö

Det är minst sagt ljummet ute och värmen gör oss en aning slöa. Det kan också vara flugorna som använde mig som studsmatta och väckte mig runt fem-tiden i morse som gör mig slö. Möjligen är det en kombination av båda.

Det var väldigt länge sedan jag bakade Tofvehultare men idag kändes det som den perfekta lättlunchen. Tofvehultare är supergoda bröd som gräddas med fyllning i, och man kan stoppa i vad som finns hemma, skinka och ost, salami och brie eller bara soltorkade tomater. Eller något helt annat. Tofvehult är ett café några mil norr om Oskarshamn och Lena Göransson som driver det har gett ut flera fina receptböcker, där t ex receptet på Tofvehultare förstås finns med.

Den enkla bomullssjalen stickade jag klart igår. Avmaskningen gjorde jag genom att virka fem fastmaskor med maskor från stickan och sedan fem luftmaskor och upprepa detta hela varvet ut. Jag använde garnet jag hade maximalt för det lilla som blev kvar hade inte räckt till ett varv till. 

Två nystan Tahiti och stickor 3,25 mm blev en lagom stor sommarsjal. En enkel beskrivning har jag skrivit i ett tidigare inlägg. 

I morgon är den torr och redo att användas och under tiden den torkar fortsätter jag att slöa. Sist av alla har jag börjat lyssna på Game of thrones-böckerna, eller ja, bara den första och eftersom den är 33 timmar lång så har jag att göra en stund. Jag har inte sett mer än ett avsnitt av serien och nu när jag lyssnar så förstår jag varför jag inte tyckte om det jag såg. Det är så mycket som händer parallellt och kanske kan jag gilla serien när jag läst böckerna. Fast då behöver jag å andra sidan inte se den.

Värmerekord

Det är flera veckor kvar till jag har semester men ändå känns det som semester just nu. Det är verkligen härligt! Termometern har stått på 29 grader i skuggan mest hela daden. Smått ljummet eller vad man ska säga. Som tur är fläktar det bra runt huset vid havet. Det är en helt ljuvlig kväll och för en gång skull är vi förskonade från knott och myggor.

Kanske kan sommarsjalen i bomullsgarnet Tahiti bli klar den här helgen. Jag stickar några varv på den i alla fall.

Garnet är underbart mjukt.

Jag ser fram emot en lugn och skön helg med mycket vila och mys. Minerva har redan intagit mysposition.

Underbart.

Alla dessa kvinnor

Nu är det som allra ljusast och jag njuter av det varje sekund. Tänk så fantastiskt det är med årstider. De känns trygga, de finns alltid där, om och om igen i en evig spiral. När det är mörkt och kallt vet vi att det snart kommer ljus och värme, och när det är som varmast vet vi att dagen så småningom kommer då vi kan krypa in under en filt och kura med en kopp te i handen.

Tänk att våra förfäder i flera årtusenden har blickat upp mot himlen och önskat, funderat, oroat sig, skrattat och tacksamt dragit ett djupt andetag. Samma himmel men ändå en helt olik.

I mitten på 1800-talet stod min mormors mormor Gertrud och blickade upp mot himlen i midsommartid. Hon hade en syster som hette Anette men det är inte från henne jag fått mitt namn. Anette som troligen emigrerade till Tyskland och som jag inte vet någonting om. Gertrud blev kvar i Småland och som ogift piga med två barn hade hon säkert ett hårt liv på många sätt men jag hoppas och tror att hon ändå kunde vila blicken på en ljus sommarnattshimmel, ta några djupa andetag och njuta ett ögonblick eller två. Hon fick lämna ifrån sig sina barn och min mormors mor adopterades av ett par på Öland. Mormors mors strävsamma uppsyn har jag sett på ett fotografi, det är allt. De där kvinnorna, och de innan och de efter dem, har den svenska midsommarnatten och den ljusa himlen gemensamt. Gemensamt med mig. Svindlande tanke.

Jag tror att vi alla kvinnor med gemensamma trådar har tryckt ner näsan i en fläderblomma och tänkt att sommaren är allt bra vacker. Vi kanske blickar bakåt och vi blickar framåt. Kanske står en dotterdotters dotter en dag och vänder ansiktet mot sommarhimlen.

Tacksam

Överansträngning flåsar mig i nacken och jag försöker kompensera press med vila. Det är svårt för fysisk vila, som är relativt enkel att åstadkomma, är inte det samma som vila för sinnet. Jag försöker att inte flacka med blicken, att inte snubbla på tangenterna när jag skriver, inte hoppa från det ena till det andra men det är svårt. Idag har jag fått hjälp att stanna upp i stunden, ett värmande sms från C när det var som stökigast, en mugg ljuvligt söta jordgubbar från A när det var som stressigast, ett underbart bok- och garnpaket från J när jag var som tröttast och så det här: 

Ett helt fantastiskt paket från Maja! Tusen miljoner Tack! Finaste färgerna och mjukaste mjuka!

Jag har i ett par veckor tänkt att jag skulle plocka fram spinnrocken och nu fick jag verkligen en vitamininjektion. Jag tror bestämt att midsommarhelgen ska gå i spinnandets tecken!

Vänner, av alla de slag, är verkligen helt oslagbart! 

Varma, kära omtankar till er allihopa - Jag är så tacksam!

I en annan värld

Vissa dagar vänds livet upp och ner och in och ut av bara några ord. Utan att man förstår hur det gick till så har man plötsligt slungats rätt in i en centrifug och körs runt några varv och kastas förhoppningsvis ut, lite omtumlad och mör men ganska hel, på andra sidan. Det är väl så det ska vara när man har relationer till andra människor. Tror jag. Jag vet ju inte hur andra upplever saker och ting förstås.

Ikväll är en sån kväll och för att hantera det så tar jag litteraturen till hjälp.

Boken Alvernas liv väntade jag på innan den gavs ut och jag köpte den så fort den släpptes. Jag kastade mig över den, kände att jag skulle älska den efter bara några sidor men kunde inte där och då läsa den. Den fick sparas till ett bättre tillfälle och det tillfället blev ikväll. Jag har streckläst i flera timmar och boken är som en dröm!

Två små flickor, Maria och Clara, är sammanflätade men de växer upp åtskilda. Den ena i en liten by i Frankrike hos ett par och fyra gamla fastrar. 

Och som alla bondgummor känner på sig, fastän de inte har sett stort mer av världen än tre bergåsar och två skogsdungar... De som glömt hur livet ter sig i närkontakt med naturen tror väl att det rör sig om en liknelse och att gudsögat helt enkelt betyder att man går bort och pratar med grannen...men gudsögat är långt effektivare än byskvallret och liknar snarare en sond med vars hjälp man dunkelt kan urskilja personer eller föremål som egentligen befinner sig utom omedelbart synhåll.

Den andra växer upp i Italien, får bo hos en man med stora agg till sin bortgångne far, får pianolektioner av Maestro och förstår tidgt att hon har förmågor utöver det vanliga och uppmanas att använda dem för att nå Maria.

...och om man förvånas över att någon redan i så unga år kunde bete sig så skandalöst, får man inte glömma att barndomen är den dröm då man förstår det man ännu inte vet.

Centrifugen har stannat in och jag njuter av berättelsen, den första i en serie av två, av Muriel Barbery.  Alvernas liv där ett krig mellan alver och människor riskerar att blossa upp. Språket är målande vackert, berättelserna fantasieggande och ändå djupt rotade. Rötter och vingar, på en och samma gång.

Igår var det Morran, idag är det Luna. Den virkade korgen är populär!

En katt och en liten beskrivning

Vilken slödag jag haft idag. Jag har nästan inte gjort mer än att flytta solstolen mellan sol och skugga lite då och då. Jag skulle kunna sova hur mycket som helst och ändå vara trött när jag vaknar.

Morris undrar vad det är för fel med det. Det låter ju helt rimligt att sova tycker han.

Han tar ju alla chanser till en tupplur, på alla tänkbara ställen. SötMorran.

Maken har inte slöat alls, han jobbar på för att minska känslan av byggarbetsplats.

Nu har vi en ny fin trappa, som gjord för att sitta och dricka te på när man inte inte måste ta sig upp eller ner. De gamla altanbrädorna ser plötsligt sorgligt slitna ut men de kommer samsas bra med de nya så småningom tror jag.

Sjalprojektet växer lite i taget. Jag stickar tre kantmaskor i varje sida och innanför kantmaskorna ökar jag två maskor och så ökar jag runt mittmaskan, så här: 3 räta kantmaskor, 1 omslag, 1 rät, 1 omslag, räta till mittmaskan, 1 omslag, 1 rät (mittmaskan), 1 omslag, räta till fyra maskor återstår och då stickas 1 omslag, 1 rät, 1 omslag och sist 3 räta kantmaskor. På de aviga varven stickas kantmaskorna alltid räta och mittmaskan alltid avig. Resterande maskor stickas antingen räta (på de rätstickade partierna) eller aviga (på de slätstickade partierna) och det är inga ökningar på de aviga varven. Jag gör fyra varv slätstickning med ena nystanet och 4 varv rätstickning med det andra.  

Nu börjar de slätstickade partierna bli gröna och jag tänker att jag bara ska göra en rand till. Och en till. Och en till.

Attackstickat

Fastertiden är över för denna gången och innan barnen lämnades så attackstickade jag.

Lilla A kunde inte få den lilla filten, i garnet hos förälskat sig i, fort nog och även om den bara var lagom stor till en docka så hade hon den som täcke när hon somnade. Hon var så nöjd när hon packade ner den idag. Med sig hade hon också en mössa i reflexgarn stickad av garn hon valde igår.  

Mössan till stora A får jag göra en annan dag för även om allt är stickat med stickor 8 mm och jag stickar snabbt så hann jag ändå inte börja på hans.

Det är ju inte riktigt mössväder än som tur är. 

Det har inte regnat något idag men trädgården tackar ödmjukast för regnet som föll igår.

Blommorna på rhododendronbuskarna är mindre än jag någonsin sett dem men de är otroligt många.

Viken är vacker som alltid. 

Vilken himmel och vilka färger!