Nio månader

Ännu en av årets månader har gått. Lite lätt panik känner jag när jag tänker på hur fort tiden går. Det här året kommer jag i alla fall att minnas länge, dels för att vi renoverat och flyttat och slitit och kämpat, dels för att det här var året då jag virkade. Varje dag. I alla fall i nio månader.

Det kanske är dax att sluta nu, när jag har burit på den här filtbebisen i nio månader?  Vid varje månadsskifte kommer frågan upp, fortsätta eller lägga ner virknålen. Ja, det är frågan.

På morgonen idag så brann himlen. Det var en helt otrolig soluppgång som färgade hela viken röd. 

Just där och då stod tiden stilla när jag tittade ut mot horisonten och lät solen, himlen och havet trollbinda mig för en stund. Kanske var det den där stunden på morgonen som gjorde min dag så bra. Jag vill tro det.

För övrigt tänker jag att en randig svans kan vara bland det finaste som finns. 

Balans?

Hej, vem var det som snodde min energi? Jag hade större planer för den här måndagseftermiddagen och kvällen än att ligga på kökssoffan och lyssna på en ljudbok.

När jag låg där på kökssoffan såg jag en blågrön kofta, en blågrön sjal, min blågröna väska och min nya snygga kasse med mönster i - blågrönt! Finaste färgen liksom.

 Choklad som är så här vacker passar bra en trött måndag, eller hur?

Luna fick se sig själv i min telefon. Hon blev mycket konfunderad. Vem skulle inte bli det?

 Dagens ruta är balanserad. Bra med energi på förmiddagen och ingen alls på eftermiddagen. Trots vacker choklad och prylar i finaste färgen! Hmpfr. 

Tröj- och koftinventering

Rensa och röja, sortera och skaffa överblick. Ja det är sådant som följer i flyttandets spår. Idag gjorde jag en djupdykning bland mina pågående stickprojekt. Så här är läget på koft- och tröjstickfronten just nu.

Garnet till Lopi affection har jag haft länge, så när som på ett vitt nystan. Nu har jag fått tag i det och har  inga ursäkter för att inte göra den. Har bara gjort en ärm... 

Ateljé Norrgårdens perfekta tröja började på i somras. Ullgarnet Duo i tre, eller möjligen fyra färger. Jag tror att jag kommit lagom långt för att sätta av maskor för ärmarna. 

Superfina kofta Siri har jag velat göra ända sedan mönstret släpptes. Garn köpte jag direkt och jag har börjat men sen tog det stopp. Anledningen är att jag funderar på att repa upp och sticka runt och klippa upp mitt fram i stället för att sticka fram och tillbaka. Tills jag har bestämt mig ligger koftan och mognar. 

Läckra koftan Bredband ligger också, nästan bortglömd, i en projektpåse. Jag har stickat, repat upp, stickat och repat upp. Varje gång har jag gått ner i stickstorlek. Nu är jag nere på 2,5 mm och jag vet inte om jag klarar att sticka en hel kofta på så tunna stickor. Därav det långa uppehållet. Jag gillar verkligen mönstret och måste försöka få den klar.

Den senast påbörjade tröjan är med stor sannolikhet den som blir klar först. Tröjan Anna-Karin, Yllo Tylls mönster. Den har två nästan färdiga ärmar och en bit kvar på kroppen. Gissar att den blir klar under kommande vecka. 

Utöver de här påbörjade projeketen så finns det några påsar med garn och mönster till andra tröjor och koftor, men har jag inte ens stoppat ner en sticka i påsen så räknas de inte. Det finns förstås påsar med annat än tröjor och koftor men de återkommer jag till en annan gång.

En annan sak ska jag ändå visa. Projektet som nästan var klart, september månads Karins Hitte på(se), såg ut så här för ett par timmar sedan.

Nu ser de ut så här: 

Två färdiga kuddar. Tyvärr hade jag bara en vit innerkudde och en blå, så får det vara så länge. Framsidorna har stickade flätor och baksidorna är randiga.

Kattkuddar. 

Jag virkade ihop fram- och baksida i stället för att sy dem, och det finns bara tofs i ett hörn på varje kudde. Jag misstänker att katterna kommer se tofsarna som leksaker så jag börjar försiktigt med en tofs per kudde. Får de sitta kvar gör jag fler, annars får det vara tofslösa kuddar.

Dagens ruta är stolt.

I all enkelhet.

En inre resa

Hurra för vackert höstväder! Sol och 16 grader, blåsigt förvisso men det har det nog varit i stora delar av landet idag. Sol och blåsigt passade mig perfekt för all tvätt torkade snabbt och är redan struken och klar. 

Att tvätta och stryka var dagens lätta insats. En insats som krävde så mycket mer av mig var att gå i genom två kartonger med lösa fotografier. Bilder från de senaste 20-25 åren av mitt liv och som inte hamnade i album när det begav sig. Det var en känslomässig berg- och dalbana att titta på alla bilder. Roliga perioder i livet, tuffare perioder, tunga perioder, familj, gamla vänner, nya vänner och före detta vänner - alla minnen som finns koncentrerade i ett foto, ett fruset ögonblick som inte betyder något för den som inte var med men som innehåller känslor, dofter, och allt som hände innan och efter bilden togs för den som för alltid finns fastfrusen i fotografiets stillbild. Många bilder skulle slängas, som dubletter och mer eller mindre misslyckade kort, och de som blev kvar för att spara får jag ta hand om en annan dag. Finns vanliga fotoalbum längre funderar jag. Hade alla dessa bilder varit digitala så hade jag bara sparat dem i en mapp, osedda, eller slängt dem i en virtuell soptunna någonstans i cyberspace. Saker ändras. Det är det enda vi kan vara säkra på.

I högen av bilder låg några små svartvita, tagna i en fotoautomat, förmodligen på järnvägsstationen i Kalmar.  

De är tagna i mitten eller slutet på 80-talet, säkert med ett eller två års mellanrum. Den där tjejen finns i mig. Jag ser henne glimta till i spegeln ibland. På den nedre bilden har jag en svart stickad tröja på mig. Den var stickad i garnet Fuga, ett knastrigt akrylgarn, och mönstret fanns i ett nummer av Vecko Revyn. Den hade puffärmar och ett hålmönster på framstycket. Jag gillade verkligen den där tröjan, och minnet, ja det är klart och tydligt. 

Man skulle väl kunna säga att jag tagit en resa idag, en resa i minnen med bildernas hjälp. Nu är jag trött, som jag alltid är efter en resa, om den så sker ute i vida världen eller i mitt inre.

Sötaste presenten

Idag fick jag den allra sötaste lilla present man kan tänka sig! En liten handgjord nalle, 6-7 cm hög, med en klänning stickad i sytråd! Den lilla nallen står på en knapp, lika stor som min ring.

Tack snällaste Lena! Hon är helt bedårande!

Med tanke på hur den här dagen började, där en glömd lunchkasse hemma på köksbänken var det lilla och att nästan bli påkörd på väg till jobbet var värre, så är jag helt nöjd med hur dagen artade sig. 

Och dessutom har jag nu två tofflor!  

Så roliga att göra och så sköna på fötterna!

Mönstret Nettle Essence och garnet Organic wool+nettles från Onion. 

Som tur var köpte jag garn till tre par i olika färger så jag kan göra två par till men först vill jag avsluta ett redan påbörjat projekt. Jag har ju hela helgen på mig! 

Berg- och dalbana

Nog är livet som en berg- och dalbana. I morse väntade uppgifter som jag inte visste hur jag skulle lösa men på något sätt löste jag dem.

 Koftan för dagen blev min långa sköna Offe som VisaLisa gjort mönstret till. Ett koftmönster jag verkligen vill rekommendera!

På en kort promenad i eftermiddags såg jag den här lilla blommande glädjespridaren. Den inspirerade till dagens ruta.

 I ett försök att lugna brokiga bråkande tankar började jag ett nytt stickprojekt. Just det, ett nytt! De bara hoppar på mig...

Det är små tofflor. Mönstret heter Nettle Essence och finns på både svenska och engelska och är gjort av Monica Hellberg.

Otrolig rolig stickning och ett väldigt bra och välskrivet mönster. Garnet är gjort av ull och nässlor! Inte stickigt som man skulle kunna tro utan mjukt och skönt. Barfotasäsongen kanske snart får se sig besegrad?

Höst kort och gott

Dagens fråga är om jag måste börja med strumpor och sluta med bara ben nu.

Det var lite kyligt i morse men det är ju fortfarande september! Några dagar till med bara fötter i sommarskor måste gå. Veckan ut i alla fall.

Dagens ruta är som den är. 

En del dagar glimmar och glittrar väldigt lite faktiskt.

Färre än hundra

Yll o Tyll har en Knit A-long där deltagarna stickar Tröjan Anna-Karin. Jag vet inte hur det gick till men plötsligt hade jag beställt hem garn och innan jag visste ordet av så började det likna en tröja!

Mönstret, som är lätt och roligt, är på svenska och ännu en tid får man 15% rabatt på garnet Zenta om man går med i Yll o Tyll-gruppen på Facebook. Mönstret får man när man går med.

Garnet Zenta är helt ljuvligt! Mjukt och lättstickat och det består av 50% ull, 30% silke och 20% nylon.

Jag bestämde mig för att sticka ärmarna innan jag gör klart kroppen. Dels för att jag tröttnar så lätt om det bara är ärmar kvar, dels för att jag kan göra tröjan så lång som garnet räcker till om ärmarna redan är klara.

Men alltså, jag har pågående projekt så det räcker ett tag nu.

I varje påse ligger ett projekt, och som ni ser så finns det risk att dörren välter om jag inte avslutar fler än jag börjar på.

Jag ska bara sticka klart tröjan först... Den påsen har för övrigt inte kommit upp på dörren och det är väl lika bra att jag bestämmer att den inte ska det heller.

Dagens ruta är grundad.

Välgrundad. Det är färre än 100 dagar kvar på det här året nu.

Mona-Lisas gåta avslöjad

Det är måndag och en bra dag för att ta nya tag, att lägga gammalt bakom sig och se fram emot det som komma skall. Typ. Det finns olika sätt att peppa sig själv och jag använde det gamla klädtricket - om man klär sig i något fint så känner man sig både gladare och piggare. 

Alltså, min allra finaste kofta fick komma ut i ljuset. 

Det är min Lace Cardigan som jag stickade förra sommaren i Shetlands uld.

Resåren i nederkanten har töjt sig lite men den kan jag leva med.

Ärmarna är så fina!

Om mitt trick funkade? Ja, ganska bra faktiskt.

Måndagsleende à la Mona-Lisa. Hon blev nog avporträtterad en regnig måndag och försökte peppa upp sig med klädtricket, det är nog hennes hemlighet tror jag. Vad kan annars ge ett sådant subtilt leende?

Så dagens ruta är koft-turkos och regnvåt.

Vad mer kan man begära av en måndag? Att någon bjuder på middag? Och handlar?  *Hoppas*

Septembermys

Så var det plötsligt väderomslag. Gårdagens sol och värme har bytts ut mot dimma och regn. 

Vi ser inte ens över till andra sidan av viken. Vad hittar man på en sån här dag då? Tja, jag har sorterat mina knappar. 

Lådan med turkosa och gröna knappar blev snabbt full. 

Det är mer plats i lådan med blå och lila knappar. Lådorna är köpta på Hemtex. Perfekt att få lite ordning på ytterligare en del i mitt syrum.

 Varje låda stängs med en knapp, så klart, och varje knapp har färg som motsvarar innehållet.

 Finfint. 

Dagens ruta är ljust blå, som tystnaden strax innan regnet bröt ut.

Nu kurar jag skymning med en stickning och en kopp te. Mys på hög nivå. 

Favoritdag

Jag hade på känn att den här dagen skulle bli blå men jag hade inte en aning om att den skulle bli blå på det sköna sätt den blev.

Luna fotobombade dagens ruta. Sötkisse!

Blå var det alltså. Eftersom det är en alldeles underbar sensommardag och vi fortfarande har båten i, så tog vi en tur. 

När det är så här stilla och tyst och allt man hör är båtmotorn och lite skvalp, ja då är det fantastiskt på alla sätt. Omgiven av vackraste blå.

Gässens kontrakt har tydligen gått ut för idag flyttade tusentals söderut. De vinkade till oss allesammans.

Maken ville undersöka om han kom ihåg var grunden är. Det gjorde han för vi tog oss fram utan närkontakt med sten eller botten.

När vi kom i land tog vi några bilder på Brock, koftan som jag nästan stickat två gånger.

Den blev kalasbra! 

Garnet är Duo från Sandnes garn, 50% ull och 50% bomull. Stickor 3,75 mm. 

Längs ärmkanter, halsringning och framkanter är den en liten I-cord. Till den använde jag stickor 2,5 mm. 

Tre knappar där mönstret möts.

 Mönstret finns från barn till fullvuxna. Jag har modifierat kroppen efter mina mått och tagit in den lite i midjan i stället för att göra den lite A-formad. 

Den har helt klart favoritkofte-potential!