Jag har skrivit om Paulo Coelhos Manuskriptet från Accra tidigare och det står så många tänkvärda saker i den, som det här angående gemenskap och vänner:
Undvik dem som samlas för att allvarligt och ansvarsfullt diskutera vilka beslut gemenskapen måste fatta. De förstår sig på politik, de briljerar inför andra och försöker visa att de är kloka. Men de begriper inte att det är omöjligt att kontrollera ens ett hårstrås fall.
Slå dig ihop med dem som sjunger, berättar historier, njuter av livet och har glädje i blicken. För glädjen smittar och den lyckas alltid hitta en lösning där logiken bara funnit en förklaring till vad som är fel.
Stig upp varje morgon, hur du än mår, och gör dig beredd att låta ditt ljus skina.
Jag försöker låta mitt ljus skina. Jag försöker se glädjen i det lilla, det oväntade. Idag gläds jag åt att det porlar, att snön smälter och hittar vägar ut till havet.
Och att dubbelstickningen växer.
Och titta vad maken kom hem med efter att ha haft besökare från Peru på jobbet ett par dagar:
Peruanska mössor, handstickade! Vilken glädje! Jag skickar en tacksam tanke till dem som gjort dem och hoppas att de känner den.
Det är inte lätt att hålla sitt ljus skinande varje dag men vi vill och vi kämpar, eller hur?
