Lek med tanken

Tänkaredagar. Jag är mitt uppe i en omgång med just tänkaredagar. Visst tänker vi hela tiden, mer eller mindre medvetet, men ibland känns det som om tankarna behöver en rejäl sortering - i alla fall i mitt huvud. Jag tänker mig att jag går igenom tankarna och sorterar dem i fack, fack som fyller en hel vägg från golv till tak. Jag tar tanke efter tanke, tittar lite på den funderar på om den över huvudtaget ska sparas eller åka direkt i soptunnan. Är den okej att spara så stoppar jag in den i rätt fack.

- Har ni tänkt på hur många tankar som bara snurrar runt i skallen, om och om igen utan att vare sig tillföra något eller redas ut. Sådana tankar åker i soporna!

En del tankar gnager och gör lite ont. De kan man försöka putsa av lite, slipa så att de inte är så vassa. En del av dem behöver bara komma ut i ljuset så blir de mindre hotfulla, mindre farliga. Andra behöver faktiskt åtgärdas. De hamnar i facken för åtgärd inom kort. Lika bra att fixa till dem så de inte fortsätter att gnaga och mala för länge.

De där gyllene tankarna, de som gör hjärtat varmt och får munnen att le, de får hederplatserna. Sådana tankar ska man luta kinden mot ibland och njuta av så de får inte damma igen eller hamna för högt upp. Det tar några dagar att fixa till i tankestöket men precis som när man storstädat köket eller putsat fönster så känner man sig så nöjd efteråt. 

En stund i dag hade jag finfint tänkar-sällskap.

Fluffigaste och mysigaste sorten.

Och stickningarna? 

Tja, till den turkos koftan behöver garn nystas och till den vinröda sjalen så har jag kommit till avmaskningen. Båda får vänta. Jag tänker ju.

Efterlängtat

Att en dag kan vara så efterlängtad som fredagen, för det är den verkligen. På fredagkvällen är det liksom helt okej att bara sjunka ihop i soffan, precis som om man hade pyspunka. Att bara störta ner bland kuddarna och inte bry sig om något annat känns inte alls lika lyxigt och befriande en annan vardagkväll, även om det är lika nödvändigt då.

Så, här slöar jag i soffan, omgiven av två stickningar och en virkning. Ett litet broderi har också letat sig hit men det är inte påbörjat och inget broderigarn finns i närheten och därmed är det för jobbigt att ta tag i just ikväll.

Jag sträcker lite på mig, gäspar och tänker att i morgon då har jag all världens energi, då ska jag göra en massa saker, fixa och dona men tills dess så slöar jag så bra här bredvid min koftstickning och allt det andra.

Efterlängtade fredag, du är så välkommen lite oftare!

Gnällträsket

Har haft en stillsam dag, en stillsam dag med boken Anna och Mats bor inte här längre av Helena von Zweigbergk i handen. Jag började läsa den för några dagar sedan men tyckte att den var för sorglig och planerade att lägga undan den ett tag men nu har jag läst ut den i alla fall. Den är sorglig. Sorglig och bra.

Man får följa både Anna och Mats genom deras skilsmässa, från att familjen flyttar isär och barnen börjar bo varannan vecka hos mamma och varannan hos pappa, till domslutet kommer och skilsmässan är ett faktum. Tungt, rörande men också ömsint och fullt av tillförsikt. Väldigt rakt på sak skriver Helena, inga förskönande omskrivningar och jag kan nästan känna kletiga köksbänkar och lukten av unken tvätt i hennes berättelser.

På ett ställe i boken säger Annas väninna Helen att hon är rädd att förlora Anna i gnällträsket, för allt som kommer ur Annas mun är bara negativt, gnälligt och uppgivet. Just det där gnällträsket är jag både väldigt rädd för och väldigt trött på. Jag vill inte vara en som bara gnäller för allt, från stort till smått och som bara ser världen i moll och tar ut allt elände innan det händer, för säkerhets skull liksom. Jag har fått min beskärda del av gnäll genom livet och har hört så många klagovisor om än det ena och än det andra så att det tidvis stått mig upp i halsen. - Vad är det för fel på förväntan, glädje och ett positiv sätt att se på livet? Det är verkligen inte alltid roligt eller lätt att leva, det vet jag mycket väl, men ingenting blir bättre av att man förlorar sig i gnällträsket. Finns det något mer destruktivt och glädjedödande än gnäll? Jag har utvecklat en kraftig allergi mot gnäll, det drar ner mig och slukar all min energi och så vill jag inte ha det.

Måtte jag aldrig, aldrig hamna i gnällträsket. 

Skymninghusen blir fler och fler. De går fort att sy och det är roligt att se hur min lilla stad växer.  

Jag tror jag gjort ungefär hälften, kanske lite färre än så. Jag tänker mig att de ska sys ihop så där lite snett mot varandra och kanske fyller jag upp med ett enfärgat tyg eller så får jag hitta på något annat sätt att få jämna remsor. Det är sådant som är roligt att fundera på medan projektet växer. Att inte veta hur slutresultatet exakt ska bli är bara spännande. Fullt av förväntan.

Dagens match

Känner du dig lite snärjd? Kanske rent av instängd? Eller utelåst?

Tycker du att allting rasar samman runt dig?

Har du testat att tröstäta men upplevt att det inte hjälper?

Lugn, lugn! Hjälpen är närmre än du tror!

Ut med dig! Andas in och andas ut.

Precis så enkelt är det.

(Ur Nu peppar jag mig själv och det blir så bra så av mig själv till mig själv)

Efter en sån match passar det bra med några varv.

Härligt! 

I det lilla där glädjen bor

Plötsligt finns det där. Alldeles framför ögonen på en. Det där som är magiskt, vackert och unikt.

Idag var det molnen, molnen som gjorde sig till för mig och ville visa en sida som de också har men inte så ofta.

Molnslöjor som långa hårtestar i vinden, eller lång mjuk päls som vajar av rörelsen. 

Stråk, sida vid sida och sekunderna senare så var du upplösta. Borta för att aldrig återvända.

Jag är så glad att jag såg dem!

När man är vemodig och sensitiv som jag är emellanåt så kan en sådan sak som att se de där molnen ge så mycket lycka. Hjärtat tar ett litet glädjeskutt och ropar "Wiihoo din lyckost! Tänk så många som missade det du såg och kanske inte hade känt glädje om de ens sett det men du, du blir glad för det. Hurra!"

Tja, kan man vara glad åt lite har man hur mycket som helst att vara glad för ju!

Och ja, jag glädjer mig också över att sedan jag började virka blommor så har jag gjort minst en varje dag. 

Högen växer och det är fortfarande kul. Bra!

Blå blå himlar och hav

Inte långt från där vi bor finns Lilla och Stora Hällesjöarna. De är fiskesjöar och kanske därför har jag inte varit där tidigare men en sensommardag med strålande sol passar ingenting bättre än lite glittrande vatten. Stora Hällesjön - här är vi!

Det var som att kliva in i ett sagolandskap när vi klev ur bilen. 

Hisnande vackert med ljusaste blått och frodigaste grönt. 

Fiskeklubbens båtar, tror jag, låg prydligt på rad. 

Men lite omvårdnad både om båtar och bryggor hade inte skadat.  

En riktigt fin plats, även om man inte bär på metspön, kastspön eller flugspön.

Allt det där blå inspirerade mig att börja på tredje och sista indigoquilten i min regnbågssvit. 

Jag tänker skymning över staden.

Många många block återstår så slutresulatet kanske blir något helt annat men, som sagt, just nu är det skymningskänslan jag vill visualisera. Känns bra!

Frosten är här

Mellan Fliseryd och Finsjö i Mönsterås kommun ligger ett par gamla krutmagasin. Den "nya" lär vara byggt i slutet av 1790-talet och har senare använts som samlingslokal och även biograf om jag förstått det hela rätt. Just nu är huset i sorgligt skick men jag tror att huset genast blev lite gladare när jag la ut mitt stora nya täcke för att ta några bilder.

För visst är det helt normalt att man släpar med sig ett täcke på 260 x 260 cm när man är ute på utflykt? 

Jag kallar täcket för Frosttäcket för alla tygerna i det utom det vita är lite skimrande, som om frosten lagt sig över alltsammans.

Mönstret på blocket finns i boken 40 Fabulous quick-cut quilts av Evelyn Sloppy. 

Täcket är frihandsquiltat på vanlig symaskin med Madeiras melerade bomullstråd. Inte ett trådbrott på hela täcket! 

Så vackra gamla fönster det är på krutmagasinet, tyvärr vandaliserade på mer än ett ställe. 

Kikar man in så är det så vackert! Tänk om man hade oändligt med pengar och energi, så oerhört läckert det här huset skulle kunna bli då. 

Det ser ut som om någon eller några använt en hel sida som måltavla. Det är precis fullt med hål. 

Vackra gamla detaljer finns det dock kvar här och där. 

Alldeles intill huset så ligger Emågårdsparken. En gammal festplats som också håller på att förfalla.

Vi slog oss ned en liten stund och kände stämningen från en annan tid, ett annat liv.

Många är nog dom som stått och myst vid räcket.  

Någonstans där nere rinner Emån fram.

Det blev en fin utflykt så här i sensommartid och både jag och täcket har fått lufta oss en stund. Något i mig dör lite grann av allt som förfaller, hus från 1700-talet och festplatser som är mycket yngre än så. Allt går inte att spara och rädda, jag vet, men någon lade en gång i tiden ner sin själ i att skapa det där som ingen längre vill ha eller orkar sköta. Livets gång.

Pusselbitar

Tankarna snurrar kring hänsynsfullhet, ödmjukhet och omtanke om andra - och frånvaron av detta hos en del människor. Var och en är centrum i sin egen värld, ja visst, men får det vara så till priset av att andra mår dåligt? Å andra sidan är total självuppoffring och självutplåning verkligen inget att stå efter. Svåra tankar att pussla ihop. Frågan är om det blir något vettigt mönster av dem...

Tänka och sticka lite är allt jag gjort idag. Bra det för jag hade inte orkat så mycket annat.  

Tredje delen i Kamilla Svanlunds First fall mystery (som finns både på svenska och engelska) med ett parti superfint mönster.  

En omgång Icord ingick också men jag blev inte nöjd med min. Jag tycker att den blev för lös och för tjock. Måste kanske repa upp och göra om den fast lite beror det ju på fortsättningen och den vet vi ingenting om förrän nästa fredag. Oliiidligt spännande!

Äntligen fredag

Den här veckan har inte varit kul. Jag är trött och less ända in i själen men snart vänder det bara för att det måste vända. 

Det är fredag och tredje delen i den här mysteriestickning har publicerats men eftersom den är hemma och jag är borta så får både stickningen och jag vänta på fortsättningen. 

Jag är i länets norra stad och har just tagit en promenad mellan rött och gult. 

Och gult och rött. 

Bästa promenadsällskapet hade jag också. 

En bra tröst en sån här vecka för hon är på min sida så jag slipper vara ensam. Kanon!

Qualia - filosofiskt bryderi

Den här dagen går i turkiskt blått, mera känt som turkost.

 Allt från linne, kofta och stickning till stolsdynor.

Har tagit upp Lace cardiganstickningen igen. Det är ingen slötitta-på-tv-stickning utan kräver en viss uppmärksamhet. Inte ens enkla aviga varv att vila på eftersom det är mönster på alla varv. Egentligen är jag alldeles för trött för att sticka på den men det går, lite i taget. Bra att lägga tankarna på när det surrar för mycket jobbtankar i huvudet. Där ska de ju inte vara alla dygnets timmar och kan man trycka bort dem med garn och stickor så är det bara bra.

De afrikanska blommorna är nu 19 till antalet och det första vita nystanet är slut. Att fortsätta med dessa får bli kvällens framför-tvn-projekt. Ja just det, turkost är det i dem också. Så klart.

Eftersom upplevelsen av färgen turkos är qualia och qualia är hart när omöjligt att beskriva så gör jag enbart konstaterandet att min upplevelse av turkos är en vacker färg som är både angenäm och positiv. Vad det nu betyder. Oj oj, filosofi är svårt så jag håller mig till stickning och virkning!