Nittiosex

 När jag stickar strumpor till mig själv brukar det gå åt 65-68 gram garn så ett nystan på hundra gram räcker gott och väl.

Till de här strumporna till maken gick det åt 96 gram. Han har lite större fötter än vad jag har...

Eftersom garnåtgången på ett hundragramsnystan var lite tajt vågade jag inte matcha så båda sockorna blev helt lika, ett klokt beslut tror jag bestämt.

Ute är det underbart vinterväder,

ömsom snöar det,

ömsom skiner solen.

Det gör så gott i själen.

Något som förhoppningsvis ska göra gott för benen är ett par benvärmare jag stickat till en kär vän.

Mjuka och sköna i bomull/merinoull från Onion. Tighta men inte så de sitter åt, stickade i bruten resårstickning, två varv med 2 räta+2 aviga och därefter två varv med bara räta maskor.

Nu ska vi bara kunna ses så hon kan få dem. Det är ju nu när det är kallt som de behövs som bäst.

Februaribjörkar

Vår levande tavla slår oss med häpnad gång efter annan. 

Sol på snö är allt bra fint.

Det är dax att vända blad i min kalender och den här gången blev temat björkar och koltrastar.

Några tejpremsor med stickade bårder får

vara en liten färgklick den här gången när

allt annat är isblått, svart och vitt.

Kvidevitt.

Mycket är isblått, svart och vitt ute också

men inte hela tiden. Naturen alltså!

Meadow blanket och snön

En virkning är ibland precis vad man behöver och virkat har jag gjort de senaste veckorna. 

Några, eller ganska många faktiskt (14) nystan Rauma Finull, virknål 3,5 mm och ett enkelt mönster med korsande stolpar, Meadow blanket från Attic 24.

Det var bara att mata på, stolpe efter stolpe,

rand efter rand.

Det blev många trådändar att fästa och jag sparade alla till sist

men 686 gram senare har vi en mysfilt i soffan. Någon dag när det inte är blött eller så mycket snö ska jag ta några bilder på hela härligheten utomhus men

just nu är det snö. Massor av snö och jag njuter av allt det vackra vita. 

Jag blir alltid lycklig av att se naturen klädd i vitt, 

särskilt när solen tittar fram och får allt att gnistra.

Våren är på väg, den kommer, men än så länge får knopparna lugna sig för

vintervilan är inte över än.

Det är mäktigt och vackert,

precis som Morris där han håller mig sällskap.

En månad med motstånd

 Januari har varit som ett enda långt mentalt ansträngande gympapass för mig, med bara korta andhämtningspauser och jag har inte orkat så mycket mer än det nödvändiga.

En av ljusglimtarna har varit min dagliga lilla kråka på Instagram, för det har blivit en om dagen sedan de första såg dagens ljus den 4e januari.

Även om kråkorna talar för sig själva så innehåller de så klart spår av mig.

De är ju liksom mina småttingar, lite sura, cyniska och frispråkiga på ett sätt som jag inte är så ofta. Jag får se hur länge jag fortsätter göra dem, än har de inte tystnat så jag antar att det kommer några till som vill ut i vintersolen.

Jag, som nästan inte lämnat ön där jag bor sedan Coronan började dra fram över landet i mars förra året, har behövt resa ett par gånger de senaste veckorna. Det har känts mycket, mycket märkligt

att träffa nya människor,

äta ute bland andra men

det har också känts bra att vissa saker fungerar som vanligt, trots pågående pandemi, trots snösliriga vägar

och trots att jag varit ganska slutkörd.

Några bilder från en kvällspromenad i Oskarshamn i början på månaden vill jag dela med mig av.

Ett promenadstråk är i ordninggjort och det är jättefint att gå längs med kajkanten nu,

och det är alltid fint att se stadens ljus speglas i vattnet.

Det var en ganska kylig kväll innan snön kom och ingen is hade lagt sig.

Vi sa hej till lilla Rose-Marie som satt och tittade på stjärnorna och

vi hälsade på vingnöten, det vackraste av träd, som är ganska nedtyngt av lampor. Det är fint men jag är inte helt säker på att trädet mår så bra av det.

Det enda jag stickat i januari är enkla svarta mössor.

Inte världens roligaste men väl så användbara. Både lilla dot och maken har fått varsin.

Dagen efter kvällspromenaden bjöd morgonhimlen på färgterapi.

Ljuvligt vackert.

Dansparty?

Den sköna långledigheten går mot sitt slut och snart är det vanlig vardag. 

Januarivardag visserligen och de är inte riktigt som årets övriga vardagar, eller hur?

Här hos oss har det regnat i flera dagar nu. Allt är blött och grått. Inte minsta lilla snöflinga har det blivit.

Det tråkigaste med vädret är nog att det är så svårt att samla lust att ta sig ut men när man väl gjort det är det inte så dumt, trots regnet.

Randiga sockor verkar vara det som funkar bäst att göra när det regnar och aldrig blir riktigt ljust.

Knit Picks Felici, ett mjukt och behagligt garn, i färgen Dance Party.

Trots att det är fredag blir det inte mycket till dansparty här inte, möjligen 

en syrlig karamell eller så med raggsockorna på.

Plötsligt var de bara där

Det är blåsigt och blött här hos oss och det är skönt att kura inomhus.

När man väl sticker ut näsan är det bäst att vara väl påklädd men det är härligt med syrerik luft i lungorna och rosor på kinderna.

Idag har jag dock stannat inomhus för det har regnat precis hela dagen och inte ens katterna går ut. Trist.

Jag har ingen stor stickning på gång, bara enkla sockor, och jag hade tänkt nyttja ledigheten till att sy några blusar men jag har inte ens plockat fram symaskinen. Däremot har jag träffat på ett gäng damer som jag inte visste att jag hade inom mig.

De är egensinniga och

frispråkiga på sitt eget sätt.

De blir till av några akvarellkluddar på ett papper och några tuschstreck när färgen torkat. Vilka just de här två kluddarna ska bli vet jag inte än, de får torka först och sen får jag se om det tittar fram någon liten tant eller en tuff brud eller kanske någon helt annan.

Jag tror de möjligen har vissa drag av mig. 

På mitt instagramkonto AnetteMCL dyker det upp en då och då till de tagit slut och inte har något att säga längre