Månadsbokslut mars

Nu är det dax för månadsbokslut igen. Jag tycker mars har gått så fort men så har det hänt mycket också.

Det är bara två stickprojekt som är avmaskade under månaden; de fina Pettersockorna som Dödergök gjort mönster till och tröjan Anna-Karin med mönster från Yll o tyll som lilla dot ska få. Tröjan är föresten både upplagd och avmaskad under mars så det är kanske inte så konstigt att inte fler saker blivit klara.

På sömnadsfronten har det blivit desto mer gjort; två väskor, en Bionic gear bag, två necessärer, fem kuddfodral och två löpare.  

Drygt 75 kilometer har jag gått under månaden. Både i hemtrakterna,  

i fjällvärlden och 

i Sörmlandsskog.

Mars har så fina saker med sig både ute i skogen och

hemma i trädgården 

Nu stoppar jag in minnena från en fin marsmånad i arkivet. 

Blålila

Idag har jag träffat en bra och trevlig tandkirurg. Det han gjorde var mindre trevligt så eftermiddag och kväll har jag legat under en filt och tyckt lite synd om mig själv. Inte värre än att det är bättre i morgon. Jag är förvarnad om att jag kan vara svullen och blålila i ansiktet i morgon och det låter spännande! 

Dagens roligaste var finpost! Underbart färgad ull från Manduzana i hennes fiberklubb, det första paketet av tre. 

Hurra så fint! Jag tror jag ska spinna lite i morgon, det gäller ju att ha roliga saker att se fram emot och det är ju inte säkert att  jag är blålila! :)

Utveckling

Hela långa förmiddagen regnade det och det enda jag kände för var att kura i soffhörnet med en bok i handen. Jag har delvis lyssnat, delvis läst, Croissants till frukost av Annika Estassy. I början var jag mycket irriterad på det banala språket och upprepade omskrivningar för saker och ting, som när Gabriel, den manlige huvudkaraktären, för andra gången "skulle slå en drill" och det dessutom kort efter stod att han "drillat klart" funderade jag på att lägga boken åt sidan men jag fortsatte. Boken är inget mästerverk men utvecklade sig ändå till en söt historia. Ganska förutsägbar men ändå trevlig.

Boken handlar om Cecilia och Gabriel som varit gifta och nu är tillsammans igen, vilket påpekas allt för många gånger, och som byter sitt storstadsliv i Stockholm mot ett renoveringskaos i södra Frankrike. Cecilia vill ha barn, vilket Gabriel inte vill och för att komma ifrån barnpratet köper han en orimligt dyr renoveringskåk. Tja, upplagt för förvecklingar men som sagt, det utvecklas ändå till en gullig historia.

Jag tog en bild på katterna i morse och konstaterade att de nu är lika stora alla tre.

Det är inte så länge sedan som det syntes att Morris är yngre.

Inte så länge sedan han var en pytteliten kisse heller.

Nu är Morris 6,5 och Luna och Minerva snart 11 månader. Månader av glädje.

Efter det envetna regnandet så sprack molntäcket oväntat upp och blå himmel och sol visade sig. Vi skyndade oss ut. 

Det blev en riktigt skön promenad och sinnet blev ljusare i takt med ljusare himmel. 

Min plan var att lägga upp en ny stickning men jag orkade inte nysta garn så istället gjorde jag så mycket jag kunde på den andra sockan i Stickameras mysteriesock-knit along.  

Marit heter mönstret, gjort av duktiga Dödergök för Stickamera.

Tass i hand

Efter en dag full av städning, tvätt och annat som behövde göras så plockade jag fram koftstickningen jag stickade på när vi åkte till fjällen. Den kommer bli snygg tror jag, bara jag gör den färdig. Några varv då och då borde vara möjligt att få till.

Jag gillar verkligen färgen och lystern som blir av viscosegarnet tillsammans med alpacka.

Fast efter en dag med massor att göra så är det skönt att inte göra någonting alls. 

Luna håller med. 

Vi håller tass i hand en stund och njuter av att bara vara. 

I huset doftar det så gott.

Nybakade bullar har nog en av de mest ljuvliga dofter som finns. 

Läbbiga kryp

Ingen soluppgång att glädjas åt idag. 

Mest bara skuggor, speglingar och djupa pölar. 

En liten Morriskille i bur som hade tid hos veterinären. 

När han kom hem framåt eftermiddagen var han trött och groggy men Minerva tog hand om sin bror. 

Minerva är den mest omtänksamma katt jag kan tänka mig

men Morris har den mjukaste och finaste nacken. Gott att borra in näsan i när det mesta känns motigt och trist. 

Stickameras mysteriesocka Marit som Dödergök gjort mönstret till är galet fin. 

Hur ska jag kunna vänta en hel vecka på nästa mönsterdel?! Tja, jag gör väl som  Luna - kryper ihop och sover bort tiden!

Livet känns rikare med djur omkring sig. Och då tänker jag inte på tvestjärtar, gråsuggor och andra läbbiga kryp!

Inte så snabb

Att avrunda dagen med en sväng i skogen är vardagslyx.

 Att avrunda dagen med att lyssna på havets rytande och fascineras av oändligt många grå nyanser är mer än vardagslyx. 

Den lilla promenaden gav mig energi att börja på Stickameras mysteriesocka. Första delen av mönstret släpptes idag och jag gillar det jag ser och är nyfiken på fortsättningen. 

Mina soffkompisar bryr sig inte om mina stickningar, i alla fall inte hela tiden. 

Fast de kan ändra sig på ett ögonblick. 

Så snabb är inte jag. 

Boktips

Som jag har väntat på att julrosen skulle slå ut! Nu blommar den och den är så vacker. Jag hoppas inte rådjuren äter upp den som de gjort med både krokus och de fina små irisarna. Det finns annat som de kan kalasa på, annat utanför vår tomt. 

Elisabet Nemert är en riktigt bra svensk författare och jag rekommenderar varmt hennes böcker. De är ofta en blandning av historiebeskrivningar, geografi och fina personporträtt, förutom en spännande handling. Just den här boken utspelar sig i 1200-talets Sverige, när makten finns på Visingsö och Stockholm bara är några hus. Starka Helena och hennes familj tar läsaren med till bland annat Julita i Sörmland och Stockholmen i porten mellan Mälaren och Österhavet. 

Lilla dots tröja var inte klar när boken klingat ut men ett par timmar senare så klippte jag av garnet. Nu återstår uppsköljning och trådfäst men kattkontrollen är redan fixad. 

På tal om kattkontroll... Det är något särskilt med katter och min nya väska!

Jag undrar vad det är de gillar. Det rosa fodret?

Stå tillbaka

En person med stor auktoritet sa en gång till mig att fundera på hur mycket andra har fått stå tillbaka när jag tagit plats och det har jag haft anledning att fundera på många gånger sedan dess. Jag funderar på det för egen räkning med också för andras då jag möter dem som har stort behov av att alltid säga sin åsikt, att alltid ta plats. Med ålder och erfarenhet har jag blivit bättre på att kliva tillbaka, - genom att lyssna lär man sig mycket. Ibland funderar jag på hur jag skulle kunna säga till någon att tänka på hur mycket andra får stå tillbaka om han eller hon alltid måste göra sin röst hörd. Det är svårt att säga sådana saker. Det får mig att respektera den som sa det till mig än mer. 

Lilla dots tröja är snart klart. 

Samtidigt som jag lyssnade på underbara boken Ringens gåta av Elisabet Nemert så stickade jag klart andra ärmen. Nu har jag en timme kvar på ljudboken och kanske en timmes stickning men det sparar jag till i morgon.

Blå Jungfrun hade lagt sig till med extra bredd idag. Den är konstig den där ön. 

Kattkontroll utförd u.a.

När jag kom hem idag gjorde jag det sista på väskan jag sytt och tänkte sedan ta några bilder. Jag tog med väskan ut men det var bara det att väskan inte var helt klar, den var inte kattkontrollerad! Morris kom snabbt, förvånansvärt snabbt faktiskt, till min undsättning och började genast kontrollarbetet.

Efter en stund var han klar och meddelade att väskan var godkänd.

Då fick jag i lugn och ro ta några bilder. 

Jag har inte följt något mönster men har inspirerats av liknande lösningar med stora öljetter för handtaget.  

Väskan är lagom stor för några böcker, en kalender och allt annat som behövs i en handväska. 

Den är öppen upptill så tyvärr är den inte särskilt inbrottssäker men det gör den också lättare att komma in i hälsar Morris. 

Det finns några fickor, bland annat en med blixtlås.  

Den var så lätt och rolig att sy att jag kanske gör en till med lite andra mått och då får Morris kontrollera den också, för säkerhets skull.

På dagens tepåse fick jag ett fint ord på vägen. 

Jag jobbar på att känna tacksamhet, även för det som känns svårt och motigt. Inte alltid så lätt men alltid värt ett försök.

Tacksamhet känner jag lättare för soluppgångarna i huset vid havet.

Idag var det så klart, som om allt var av glas.

För övrigt hälsar Morris att han hittade en väska till som inte var ordentligt kontrollerad. 

Han blev väldigt sur när jag lyfte ur honom innan han var klar men han hittar nog snart en ny väska att krypa in i. Knaskatt.