Floravantar

I november förra året stickade jag mina första Floravantar.

Nu har jag gjort ett par till.

De är stickade i Ullcentrums 3-trådiga ull i färgerna antracit och ljusgrå, ett av mina favoritgarner till vantar. 

Mönstret Flora är gjort av Eli/Skeindeer knits och var nog det första av hennes vantmönster som jag verkligen föll för och jag tycker fortfarande att det är jättefint. 

Flora och frost, fint tillsammans. 

💗

Lussekatter

Lussekatter, det är både gott och fint och högaktuellt och en klänning med just lussekatter har jag precis lämnat till lilla dot.

Klart hon ska vara klädd i lussekatter till både Lucia och jul om hon vill!

Eftersom pumpaklänningen jag sydde till henne till Halloween passade perfekt sydde jag efter samma mönster fast med längre ärmar. Mönstret är från OMGBananas men jag har gjort så många ändringar att klänningen inte liknar originalet särskilt mycket, men ett bra basmönster är lätt att variera! 

Min egen julklänning får vänta lite till på att sys samman, det är ju inte bråttom. 

Jag hade tänkt att baka lussekatter idag men så blev det inte. Nåja, det blev ju lussekatter i alla fall fast i annan form.

Korta stickor

Den lilla stickan som verkligen fått min flerfärgsstickning på vantar och sockor att bli jämn och fin är Addi Sockenwunder, en 25 cm lång (eller snarare kort) rundsticka 

där den ena tippen är två centimeter längre än den andra. Den långa tippen håller jag i höger hand eftersom det är den jag vanligtvis plockar maskorna med. En vänsterhänt som stickar åt andra hållet skulle hålla den långa stickan i vänster hand.

Att sticka vantar och sockor helt runt, utan att behöva få fula skarvar mellan t ex två strumpstickor eller i vikskarven om man stickar magic loop på lång rundsticka har verkligen gett mig flyt i stickningen. 

Jag håller en tråd över pekfingret, en tråd över både pek- och långfingret, sätter en markör där varvet börjar/slutar och stickar på. Toppen på en vante och tummen gör jag med magic loop eller strumpstickor, precis som tån på en socka.

Addis Sockenwunder säljs också under Sandnes logga, det står på baksidan av förpackningen att Addi är tillverkaren.

Chiaogoo, som är mitt favoritmärke när det gäller rundstickor i övrigt, har en 23 cm lång (kort) sticka.

Båda tipparna på den är lika korta och för mig är de för korta att hålla i. Det känns alldeles fumligt och klumpigt i handen, så de två extra cm som Addi har funkar bäst för mig. Spetsarna är dock bättre på Chiaogoo. Man kan tydligen aldrig få allt...

Addi gör också CraSyTrio. Det är tre korta stickor med en mjuk del på mitten. De fungerar som strumpstickor fast ger bara två skarvar i stället för tre eller fyra med stumma stickor. Jag har testat dem men inte till flerfärgsstickning. 

Bra verktyg gör det roligare att sticka och i mitt fall har det verkligen fått min flerfärgsstickning på vantar och sockor att blomma.

Övning har förstås gjort sitt också,

liksom en skopa envishet.

Hältestar

Äntligen en dag när jag känner mig som en människa igen! Härligt!

Faran med att känna sig pigg efter en längre tid är att man vill göra allt och det ville jag idag. Kanske tog jag i för mycket även om jag fick säga åt mig själv på skarpen att vila några gånger. Morgondagen kommer definitivt med facit i just den frågan.

Jag har testat en för mig ny häl.

Sockorna är stickade från tån och upp så hälvändningen och hällapen är gjorda nerifrån.

Grundmönstret till sockan är Petty Harbour, ett gratismönster på Ravelry.

Det mintgröna garnet är från Stranded Dyeworks och det orangefärgade från Garnbolaget.

Hällappen blev inte särskilt snygg, den ser för hög ut och jag stickade den för löst men det är ju inte mönstrets fel. Jag var osäker på om jag förstod mönstret rätt och kanske ska den inte riktigt se ut så här.

Frågan är ändå om den passar eller inte. Ganska bra, inte helt perfekt men heller inte dåligt. Att filma sina egna fötter och kliva omkring på en frostkall trätrall där garnet gärna vill fastna i frosten var inte optimalt, men ganska kul.

Jag vet inte om jag ska testa just den här hälen igen, troligen inte, men 

sockorna, de kommer jag använda.

Lite av varje

En vecka kvar till första advent och idag bjöds vi på alla väder. Det snöade på morgonen, regnade en stund och därefter tittade solen fram.

Morris har ont i en framtass så han fick stanna inomhus hela dagen. Det gillade han inte. 

Luna låg på soffan och tittade på skidåkning på tv. Hon var förvånansvärt intresserad medan jag stickade andra ledtråden i mysterievantarna.

Det blev en hel liten skogsdunge. 

Vad kan det bli härnäst? Snöstjärnor kanske?

Mest grått

Vad har ni hittat på för skoj idag? Jag har missat ett bröllop. Det känns förfärligt tråkigt men om kroppen inte vill så går det inte att slå knut på sig. Även om jag vet att det så, känns det trist på alla sätt.

Dagens roligaste, för det har ju ändå funnits något som varit roligare än annat en dag som denna, har varit en vante i svart och grått. 

Det blir nog finfint

och i morgon är en ny dag och den ska vi försöka fylla på bästa sätt efter bästa förmåga.

En försiktig början

Vilken tur att jag har så bra sällskap när jag inte mår på topp.

Luna gör vad hon kan, hon är fantastisk.

I år, precis som förra året, tänkte jag sticka Eli/Skeindeer knits julmysterie. 

Idag har jag startat.  

Det ser lovande ut.

"Hon rör ju på sig"

Jag tog mig i kragen och gjorde de sista varven på Emy-sjalen.

Nu får den ligga på sträckbänken ett par dagar. Den är stickad i ljuvlig Poema från Laine du Nord. Tanken är att jag ska ha den till min bruna kofta som jag inte stickat än. 😊 (Garnet har jag däremot haft länge.)

Några varv på ett par sockor blir lagom kvällssyssla. 

I morgon ska jag göra något jobbigt så det är lite svårt att samla tankarna och då är sockstickning, som ni vet, bästa medicinen.

Kronan på verket

Det är fortsatt stillsamt här i huset vid havet men rita några streck och börja planera för saker som jag vill ska hinnas med innan jul kändes som en bra idé.

En sak för varje rand i halsduken. Det är tillräckligt många ränder för att få plats med det viktigaste. Först står: Sy julklänning. Tyget har jag redan hemma och om jag klipper till delarna en dag och syr en annan så borde den bli klar i tid. Den står ju ändå först på listan och december har inte ens börjat. 

Projekt Stressfri jul - här kommer jag! Med goda ambitioner!

Jag har gjort en spaning. En spaning bland mina egna saker.

Helt omedvetet (eller?) så har jag köpt saker (en liten samlarfigur och ett par skor) med en speciell detalj i sin logga. 

Jo då, de där prinsesskronorna dras jag till av någon anledning.

Igen och igen.

Olidligt spännande

Oj oj, det är lågvatten i kreativitetsflödet hos mig just nu. Inte på grund av bristande inspiration eller lust utan på grund av värk och sånt tråk. Tråk som gjorde att jag inte orkade åka till lilla dot i helgen och lämna gardinerna jag sytt. Nu fick maken rycka ut och vara både gardinleverantör och uppsättningsarbetare. Fint blev det!

Inte ens stickningen har jag orkat med men jag snubblade nästan över en korg som stått orörd sedan värmeböljan i somras.

Då gick det inte att hålla i ullgarnet utan att bli svettig om händerna men nu skulle det funka. Kanske ska det här bli nästa projekt som blir färdigt? 

Eller så skulle det kunna bli den graderade sjalen som bara har ett par centimeters stickning kvar?

Fortsättning följer!

Min hemliga kärlek

Jag brukar alltid säga att turkos är min färg, den finaste av färger, och att sexåringen i mig är galet förtjust i rosa så därför har jag en del rosa plagg men jag har en hemlig kärlek också; djupt lila. Inte vilken lila som helst men en alldeles särskild nyans.

Genom mitt glasögonprydda liv har jag flera gånger valt lila bågar. Då och då väljer jag något annat men kommer alltid tillbaka till lila igen och när Emma (Emmaebom på Instagram) hade med sig en härva av den underbaraste lila när vi var på Gotland, då slog jag till och köpte den. Garnet växte upp till en Stashbuster-sjal och den passar min prickiga klänning, och mig, perfekt. 

En enkel rätstickad sjal med några små hål här och där

i en form som passar mig allra bäst av alla sjalmodeller. 

Ikväll är jag inte alls där jag hade tänkt att vara, i stället för att träffa kära vänner så har jag krupit upp i mitt soffhörn och försöker få elefanthjorden som trampar fram i mitt huvud att lugna ner sig lite. Skogshuggaren i mitt bröst har äntligen tagit helg och vila, så sakterliga infinner sig friden. 

Planera och omplanera, det är så det är. Och så får man berömma sig själv för att man lyssnar på kroppen. Den ljuger aldrig.

Hjärnan däremot, det kan ju som bekant hitta på vad som helst!

Att göra är att leva

För mig är det så, jag gör saker hela tiden och har alltid gjort. Vad jag gör varierar över åren; ritar, syr, broderar, målar, kviltar, stickar, virkar, fotograferar, scrapbookar och så vidare. Det är mycket jag gjort och ännu mer som återstår att pröva. Görandet är ett sätt att leva och för mig också en förutsättning.

En snabb titt i mitt digitala fotobibliotek, som inte sträcker sig så värst många år bakåt, visar vad jag sysslat med i mitten på november.

2011 hade jag precis stickat en Honey cowl som lilla dot skulle få.

2012 sydde jag snöstjärnor under organza och höll kurs i flera olika sorters applikationer.

2013 stickade jag Karins Hitte på och i november gjorde vi stora ullsjalar.

November 2014 gjorde jag inte mycket alls men en Hitichhiker-sjal kom av stickorna.

2015 teststickade jag Actiniaria av Dödergök i garn från Manduzana och

i november 2016 hade jag precis maskat av en stor Rheinlust.

I november förra året var det syhelg med Kvilthäxorna och vi var flera som sydde dukar efter samma mönster och

i år har jag precis avslutat Fimmvörduhals-koftan. Den är inte torr än men Åh vad jag längtar efter att få ta den på mig!

Jag gör, alltså finns jag.

Jag finns, alltså gör jag.