Samma system

De senaste dagarna har all energi gått åt till vädret.

Jag är nog inte ensam om att påverkas negativt av hårda vindar, blåst som gör att det viner och tjuter hela tiden. Jag blir helt slut av det, riktigt trött och seg och en odefinierbar olustkänsla sitter i kroppen. 

Så trött att jag sov en bra stund efter jobbet. Jag tänker att det är för att jag är ett med naturen som min kropp reagerar som den gör på väder. Är det sol blir kroppen lättare och gladare, är det för varmt kommer dåsigheten, blåser det hårda vindar kryper kroppen liksom ihop för att skydda sig. Vi tillhör samma system, jag och naturen. Ja, så skulle det kunna vara i alla fall och att jag reagerar negativt på blåsigt väder har jag hur många bevis som helst på.

Ikväll har jag inte ens orkat plocka upp stickningen ur sin väska men igår stickade jag på en ärm. 

Kroppen är inte helt klar men jag stickar ärmarna först och ser hur mycket garn som blir över. Det får bestämma längden på tröjan. 

Nu kryper jag in under en filt igen och hoppas på lugnare vindar i morgon.

Den ständiga dialogen

- Matte, det är en sak jag skulle vilja säga.

- Jag tycker det är så himla bra att ni köpt ett stort klätterträd till oss för nu är det mycket lättare att komma upp på vitrinskåpet. Supersnällt av er.

- Fast jag undrar, skulle man kunna få en mjuk kudde att ligga på här uppe när man kollar på tv? Och kan du sätta på den där kanalen med lejon och fiskar och sånt igen? Den är bäst. 

Man har aldrig tråkigt med Morris, aldrig.

Min trötta och rastlösa måndagshjärna klarade inte av att ta tag i någon av de pågående koft- och tröjstickningarna så det blev en ny socka. 

Min entusiastiska kreativa del av hjärnan bestämde raskt att den här sockan ska jag skriva ett mönster på. (Hur gick det till?! undrar överhettade tröttdelen av hjärnan). Återstår att se vilken hjärndel som vinner.

Det var stor lycka i huset vid havet ikväll för äntligen kom plogbilen! Det behövdes! 

Att bo allra sist på en lång väg har sina fördelar, att snabbt få vägen plogad är inte en av dem. Det snöar fortfarande så mycket att det säkert inte kommer märkas i morgon bitti att vägen varit plogad, men vi vet ju att den varit det och det får vara gott nog.

En dag med Filifjonkan, hattifnattarna och Mymlan

Stora snökanonen är på och det har vräkt ner snö hela långa dagen.

Vi tycker att det är ganska mysigt att elda i kaminen, dricka te och njuta av att det är söndag men

Morris var tvungen att jobba. Oj oj oj så många snöflingor han jagat idag. Nu är han helt slut.

Jag har passat på att sy och fotografera till en ny beskrivning; väskor med blixtlås. 

Hattifnattarna, Snusmumriken, Mymlan och Filifjonkan var så samarbetsvilliga så det blev en rolig stund. 

Mumintyget är ett örngott, inköpt för att klippa sönder och sy om, handtagen är från en lyxig shoppingkasse som jag tagit tillvara och det prickiga sidenbandet är återbruk från något annat som jag inte minns just nu. Fodret är vårgrönt bomullstyg från Stoff och Stil. 

Nu har jag många foton att sortera och välja bland och många bildtexter att skriva men det får bli en annan dag. Det största jobbet är i alla fall gjort och snart kommer det en ny fotobeskrivning här i bloggen!

Rosa och grönt, det är fint det, särskilt en vintervit dag som idag, och Tove Janssons figurer gläder mig alla dagar, i alla väder.

Clivian som blommar är också fin, den gör att jag blir alldeles varm och glad inuti. Det bor så mycket lycka i blommor att det smittar!

En tröja, en kofta, nej en tröja

Denna väldigt snöiga februarilördag har vi inte skottat särskilt mycket snö,

nej, i stället åkte vi hem till lilla dot som var ensam hemma med fyra hundar. 

De två vita gillar snö men gillar också att vara inne och mysa.

De kan nog sova var som helst, gärna i någons knä. 

Jag hade med mig min randiga stickning, den som först skulle bli en tröja, sedan en kofta och nu kanske blir en tröja i alla fall.

Tror jag. Eftersom jag inte är helt säker vill jag inte ta av garnerna efter varje rand utan behålla dem hela, om jag får för mig att repa upp en bit. Lite trassligt att ha sex nystan att ha koll på men det går. 

Utgångspunkten är en tröja med väldigt liten urringning, nästan båthals, Disa från Yll o tyll (knit-along i Yll o tyll Facebookgrupp pågår just nu), men båthalsade tröjor kan jag inte ha på mig så jag hackade mönstret och gjorde en djup V-ringning. Jag tänker göra en smal resår i ringningen så småningom.  

Så det kanske blir en tröja trots allt. Skulle jag ångra mig så behöver jag bara repa upp till botten på V-ringningen och fortsätta med delade framstycken. Ibland är det bra med valmöjligheter!

Hett om fötterna

Jag har haft en helt galen dag, galen på många sätt, och just nu susar det rejält i mitt stackars huvud. Då tar jag till mitt säkraste knep;

Randiga sockor. Bra för själen. Och fötterna. 

Ett nystan på 50 gram räckte till två nästan likadana sockor med tå, häl och mudd i annat garn. 

De är stickade i Gründl Hot socks, i färgen 408. Finfina ränder tycker jag. 

Tå, häl och mudd är stickade i Schoppel wolle Admiral men jag är osäker på färgnamnet, kanske är det Chianti eller Blackberry. 

Det enda som skiljer sockorna åt är att ränderna på skaftet blev lite olika.  

De är stickade från tån och uppåt över 64 maskor på stickor 2.25 mm. Och sockblockarna från Limmo Design kom väl till pass. De är så bra, sockorna blir släta och fina och torkar snabbt.

Ränder är grejen.

Och snart har det nog lugnat ner sig i hjärnkontoret, det är ju ändå helg nu.

Iskallt

Man kan aldrig ha för många randiga koftor.

Alltså har jag precis just en sådan på stickorna, i härlig ull, Ullgarn Extra 2 från Yllet. 

Det går fort att sticka i tjockt garn, jag som oftast stickar i tunna både njuter och tycker att det känns lite otympligt men koftan kommer bli toppen hoppas jag.

Det är sportlov här nu och då känns det bra med snö. Små lätta flingor har fallit mest hela dagen. 

Jag gläds med snö och is, jag tycker om när det är vinter på vintern och inte bara gråblött slask och tråkväder.

Förhoppningsvis blir koftan klar innan den blir för varm att använda.

Med randiga ben

För länge sedan sydde jag en väska med extra bling. Det blev en stor bit över av det gulliga tyget med flickor på och det tyget har nu hittat sin perfekta plats i tillvaron.

Jag syr gärna väskor av den här typen, de är användbara till så mycket och jag kan tydligen inte ha för många projektväskor till mina stickningar, för det ska jag ha den här till.

En blå spets har väntat länge i mitt skåp.

Ett par stickmarkörer sitter på plats, redo att användas. 

Inuti är fodret turkost. Man ska ju bli glad när man öppnar en väska tycker jag.

Själva grundmodellen är min vanliga men med blixtlås. Min plan är att jag ska göra en fotobeskrivning på hur man syr fast blixtlåset för den som vill sy egna väskor. Jag har tänkt det länge nu men faktum är att ju längre jag tänkt, desto fiffigare har jag kommit på hur man kan göra för att göra det så enkelt som möjligt, jag tror det är värt väntan.  Ibland måste ju saker få mogna inifrån och inte utifrån.

Så nu är väskan packad med nästa stickprojekt, en kofta,

och på något sätt ser jag mig själv i de där flickorna

som sitter och dinglar med sina randiga ben. 6-åringen i mig sätter sig där bredvid, med tunt ljust hår och korviga strumpbyxor.

Varmt och innerligt samarbete

Det är inte alltid så lätt att göra saker när man har en väldigt nyfiken och social katt.

Jag tänkte att jag skulle sy lite men

Morris hoppade upp bland tyger och grejer innan jag hann blinka. 

En lång stund satt han mitt på skärmattan och vägrade flytta sig, han hävdade att han var där först, att alla ställen han upptäcker är hans, att allt mjukt tyg är till för att ligga på och så vidare, och så vidare. 

Envisa katt!

Efter en stund fick jag i alla fall göra lite grann men snart satt han intill symaskinen och vägrade flytta sig om han inte fick

kontrollera det jag gjorde ordentligt.

Det blev godkänt. Pust!

Så jag har sytt men 

när jag var klar var det för mörkt för att ta några bra bilder.

Igår hade jag också sällskap, 

Minerva är nämligen första migränbotare. Hon ser till att jag håller mig stilla och vilar och man blir väldigt sömnig av att ha en varm katt på benen, så vi sov en stund tillsammans.

Luna håller min plats i soffan uppvärmd när jag inte är där. Frågan är om jag törs flytta på henne nu?

OS-vantar

I morse låg det ett tjockt täcke nysnö på allting här men sedan har det töat. 

Snön är nog snart borta här vid havet tänkte jag och skyndade mig att ta bilder på OS-vantarna och lite snö.

De är stickade i Lettlopi från Istex på stickor 3.5 mm (3.0 mm till resåren) och mindre än ett nystan av vardera färg räckte. 

Jag kortade av mina vantar med tre varv i toppen för jag vill ha vantar som hellre sitter åt en aning än är för stora. 

Det är några dagar kvar på OS men vantarna räcker länge än och väderprognosen lovar faktiskt mer snö redan i natt!