Ge upp? Nej du!

Nu tror jag att jag kan skymta ljuset i flyttunneln. Igår, när kroppen protesterade som allra mest kom flyttfirman med resten av möblerna från vårt gamla hem. Det ska bli så skönt att bara ha saker på ett ställe även om vårt gamla hus ännu inte är sålt. Det har varit en lång resa med den här flytten och vi är inte i mål riktigt än men snart. Även om jag velat ge upp när det varit som jobbigast så finns inte det alternativet. Att ge upp går inte men jag läste en rolig rad idag som jag får påminna mig om: Livet är som en brustablett. Det löser sig. 

Fyndigt.

Gårdagens ruta var fylld av flyttstök och värk.

Dagens är däremot fylld av frid.

På tal om frid, Minerva vet hur man tar upp hela hörnet i soffan. 

Orättvist tycker Luna som bara har resten att soffan att vara på.

Jag har inte kunnat sticka på min Brockkofta på ett par dagar för axlarna protesterar men jag har ju mindre arbeten på stickorna. Snart, snart är rosa rosvantarna klara.

Koftan, som får vänta till en annan dag, är nästan klar för uppdelning av ärmar och kropp. 

Slutligen måste jag visa något som inte är jämnt, inte tunt och inte särskilt snyggt men det är 22 meter tvåtrådigt garn som jag spunnit och plyat alldeles själv. 

Det är ett gräsligt garn, jag vet, men visst älskar man sina bebisar ändå?!

Det är ju ändå mitt allra första. Jag hoppas att nästa blir lite jämnare, eller kanske garnet efter det. Eller det därpå. Att ge upp går inte. Jag vill inte ge upp.