Minnesbanken

Visst kan man fundera på om ens minnen är sanna eller om de är minneskonstruktioner som inte har så mycket med verkligheten att göra. Är det till exempel sant att morfar höll i den lilla röda cykeln när jag jag lärde mig cykla? Cykeln med tjocka däck. Är det sant att jag skar mig på en trasig kopp vid den lilla fågeldammen som fanns där vi bodde när jag var liten? Nog är det sant att jag rabblade saker  högt för mig själv så att jag skulle komma ihåg när jag gick i trappan upp till mormor och morfar? Trappan där den stora porslinsblomman täckte nästan hela väggen. Och visst snubblade jag när familjen var ute och gick så jag slog pannan i en trottoarkant och det började blöda? Jag minns bestämt den vackra rosa sjalen jag fick som köptes in i den lilla hattaffären med de vackra skåpen. Mormor och jag var där.

Om någon kan bekräfta ens minnen så känns de mer verkliga, hur verkliga de än känns när man tänker på dem. Minnen är spännande, tänk så mycket som ryms i ett huvud!

Huvudet är fullt, verkligen fullt, av minnen.

Mina morotsfärgade grytlappar är klara. Gjorda efter min egen beskrivning förstås. 

Efter två par är de fortfarande roliga att göra! Det blir minst ett par till direkt.

Dagen har inte gått i hantverkandets tecken men min lilla samling av ulltomtar och vittror har dammats av och de är alla hantverkade men inte av mig.

Visst är det en fin liten trio? De håller ett vakande öga över mig. Jag minns att jag köpte den största på en julmarkand och den minsta på Ängby gård. Men mellantomten?