Djupet inom oss

Det finns saker en människa bär inom sig som ingen annan ser. Det finns saker som tynger en människas själ som andra inte anar. Det kan finnas sår på insidan som skapar stora ömma bultande blåmärken på själ och hjärta och de syns inte alls. Andra kanske anar att det döljer sig något svårt men då vill de inte lägga sig i, inte fråga, inte veta eller så dömmer de utifrån sina egna referenser. När en människa är tyst, sluter sig och drar sig undan behöver det inte betyda att hon är märkvärdig eller känslolös. I själva verket kanske hon är den känsligaste, så känslig att det enda sättet att orka är att skydda sig själv så mycket det går. Att ömsint hålla sitt bultande hjärta i sina egna händer och skydda det från allt ont. I tysthet.

Om man har kontakt med sina egna sorger, svårigheter och smärtor är det lätt att känna igen dem hos andra. Det syns i ögonen, om man tittar efter. Om man tar en sekund att titta rakt in i den andras ögon så kan man dela erfarenhet och kunskap. Det tar bara ett ögonblick att uppnå ett visst samförstånd. Att skicka signalen - Jag ser din smärta, jag känner den och delar erfarenheten med dig. Jag vet hur det kan vara utan att veta vad du tänker och känner.

Överallt finns det där fast vi talar sällan om det. Varför skulle vi tala om det som är så svårt? Ibland behövs inga ord. 

Jag skickar en varm tanke till er jag möter i vardagen eller i cyberrymden, er där jag anar djupet och svärtan. Det som jag känner igen. 

Snart blommar löjtnantshjärtat. Det är hoppfullt.

Och glädjen finns i det lilla. 

Som ett par färgglada garnhärvor från Limmo Design.

Fastän vi känner djupet kan vi glädjas.