Privilegium

Jodå, nougatquilten artar sig. Det ligger en bunt färdiga block och väntar på nästa steg i utvecklingen.

Som alltid när man har en idé om det färdiga resultatet så är det spännande att se om resultatet blir som man tänkt. Ibland händer det men långt ifrån alltid. Det är inte ovanligt att verkligheten blir bättre än man kunnat föreställa sig.

Är det inte så i andra sammanhang också? Att verkligheten kan ta vägar och det kan uppstå möjligheter som man inte kunnat föreställa sig? Möjligheterna och variationerna är så många och så olika att vår fantasi faktiskt måste se sig besegrad. Speciellt när man tycker att gropen man sitter i är oändligt djup och mörkret är mörkare än svart och vägarna ut är omöjliga att uppbringa, då kan det ändå saker hända som inte den mest påhittiga optimist kunnat tänka sig. Möjligheterna är oändliga, hur svårt det än kan vara att förlita sig på det.

Möjligheterna är minst lika variationsrika som sceneriet i viken. 

Vägarna fram är minst lika många som färgerna på ett löv under dess livscykel.

Det jobbiga, motiga, mörka eller svåra kanske är ett steg mot något nytt, roligt, spännande och otroligt viktigt. Så kan det vara, ja, varför skulle det inte vara så? Ingen resa är den andra lik men alla leder framåt. Det är den enda riktningen som finns.

Ett par som inte funderar så mycket utan bara förlitar sig på att allt blir som det ska är Morris och Minerva. 

När jag går ner mot bryggan och spejar ut över havet så spejar de med mig. 

Jag vet inte vad de spanar på men de spanar tillsammans med mig och det är det viktigaste. Jag får vara en i deras flock och vi gör saker tillsammans. Det är ett privilegium tycker jag.