Höstdepressionens tid är här

Höstdepressionen flåsar mig i nacken. Jag tycker aldrig om skymning och så här års är det skymning mest hela tiden. Något inom mig vissnar när mörkret faller, även om det finns makalöst vackra och härliga höstdagar. Det hjälper inte att andra hurtfrisk säger att hösten är bäst eller finast, för att bli nedstämd av mörkret som faller är inget som jag valt självmant. Tyvärr känns det provocerande när en del nästan vill trycka ner i halsen på en att hösten är sååå fantaaastisk. Ja, jag tycker också om höstens färgstarka lövprakt, precis som jag tycker om den gnistrande snön som dämpar alla ljud eller vårens sol som får löven att slå ut eller sommarens himmel som skänker underbar lätthet. Jag kan bara inte hjälpa att humöret dalar i takt med mörkret och inga tända ljus i världen kan förhindra det. Jag tycker om tända ljus men de hjälper inte mot svärtan inuti. Så är det för mig, för någon annan är det säkert på ett helt annat sätt.

Idag hängde jag en stund med de här brudarna och det är härligt!

Fortfarande inga strumpor i skorna känns också bra. Sådana små saker piggar upp lite.

Gott-i-gott-gott att ulltussarna blir överlycklig när man kommer.

På bilrutan hade ett björklöv parkerat. Så vackert. 

Tänk att man kan se rätt in i det, se nerverna som förgrenar sig överallt.

Undrar hur träden känner för hösten.

Några mil i bil gav några varv på ett par höstfärgade sockor. 

Lyckoränder.