Jag funderar på om det är möjligt att komma i kapp, komma i kapp allt man skulle vilja göra, hade tänkt att göra eller borde göra. Det som blir gjort blir ju ändå gjort och mer än så kan man inte begära. Man kan önska så klart, önska att man fick mycket mer gjort än man faktiskt fick.
Jag känner att det är så mycket som fått stå tillbaka när jag inte mått bra. Jag skulle kunna göra en lång lista inne i mitt huvud på sådant som inte är gjort men som jag skulle vilja var just det. Förr skrev jag långa listor på papper och de stressade mig än mer. Då blev det så tydligt och påtagligt att jag inte orkat göra allt som jag kanske orkat tidigare. Nu skriver jag också listor men de är korta och när veckan är slut vänder jag blad och det som inte blev gjort på listan kommer bara upp på en ny lista om det känns mycket viktigt. Det mesta är inte mycket viktigt, det är bara saker som tar energi ett tag och låter man de vara så slutar de ta energi om de inte är så viktiga att de blir gjorda.
Tidernas förkylning härjar fortfarande i huset vid havet. Jag har avverkat fjorton dagar med hosta och snor. Så tröttsamt. Maken är snart uppe i en vecka och idag sa sonen att han har ont i halsen. Suck.
Efter en fin förmiddag med sol och värme blev det till slut lite regn. Bara en skur men, tack och lov, en rejäl skur. Jag satt på altanen, med en kopp te och en filt och det var så skönt och
det blev en tå stickad. Nej, det där med att ens försöka komma i kapp, det lägger vi ner, eller hur?
Nä, det där med att komma ikapp blir bara ett enda stort ekorrhjul som snurrar fortare o fortare. Men visst får en väl va lite besviken emellanåt över sånt en missar.. Störst av allt är väl ändå tacksamhetens lov, över det vi faktiskt är, upplever, hinner, kan och vill?! Kram Sofia
SvaraRadera