Är det möjligt att vara ensam?

Det är nästan åtta miljarder människor på det här jordklotet, hur är det då möjligt att känna sig ensam och annorlunda emellanåt? Det borde faktiskt inte gå, det borde finnas massor med människor som är precis som du, har samma intressen som du, har snarlika värderingar som du och längtar efter samma saker som du. Åtta miljarder. Det går inte ens att föreställa sig hur många det faktiskt är. Jag fick en släng av jag-är-ensam-om-att-tänka-och-känna-så-här idag och så kom jag att tänka på alla åtta miljarder andra människor och insåg att trots att det bara är jag som är jag så finns det inte mycket som är unikt i mig. Mina rädslor delas av mångamångamånga andra, min oro delas av kanske flera miljoner andra, det som glädjer mig gläder troligen lika många motsvarande ett större land eller två  och när jag tittar upp på en stjärna på natthimlen är det kanske hundratusentals andra som tittar på precis samma stjärna, precis just då. Bara tanken svindlar. Ensamhet och annorlunda finns bara inuti. Det är ju förstås inte riktigt sant men ändå, det finns så många människor att ensamhet och känslan av att vara annorlunda bara borde finnas inuti. 

Förutom att fundera på svindlande saker så tittade en del av mitt gamla professionella jag fram en stund idag. Jag har inte sett eller hört av den delen av mitt inre på länge så det var både överraskande och roligt. Lite förvånande för ibland tror jag utmattningen som började för många år sedan utplånat vissa delar av mitt gamla jag. Jag har nog bara ändrats och är bättre på att välja nu. 

Jag stickar ränder igen. Det är Yll o tylls pågående knit-along där det stickas en sjal, Blåvinge. Min Blåvinge blir inte det minsta blå, bara rosa och röd. 

Ormhasseln håller på att explodera. Den är helt säker på att det är vår nu.

Den och alla andra miljontals träd här omkring känner sig varken ensamma eller annorlunda. De vet att de är en del av en fantastiskt stor helhet.