Stickningen och jag är osams. Vi är faktiskt på randen till uppbrott. Jag upptäckte att stickningen bedragit mig och bytt plats på rät- och avigsida efter tre sektioner och jag har stickat snart fyra till med många tusentals maskor. Ska jag göra slut med stickningen? Eller ska jag lägga det bakom mig och gå vidare? Att försöka reparera det hela går inte. Ett skrynkligt papper kommer att förbli skrynkligt, hur mycket man än försöker släta över.
Nåväl, jag ska försöka glömma och förlåta och se tjusningen i att ha en variant som är unik, ett alldeles eget exemplar. Fast jag tänker tjura en stund, inte så mycket på stickningen utan på min egen ouppmärksamhet. Nåja.
Under tiden jag tjurar så roar jag mig med andra.
Tyger och rullknivar och symaskinen, my precious!
Det verkar bli något stort. Nu igen. Stort är bra och stort är fint.
Jag är inte bitter. Eller jo, lite. Som Mårran, lite dyster.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar