Vissa dagar vänds livet upp och ner och in och ut av bara några ord. Utan att man förstår hur det gick till så har man plötsligt slungats rätt in i en centrifug och körs runt några varv och kastas förhoppningsvis ut, lite omtumlad och mör men ganska hel, på andra sidan. Det är väl så det ska vara när man har relationer till andra människor. Tror jag. Jag vet ju inte hur andra upplever saker och ting förstås.
Ikväll är en sån kväll och för att hantera det så tar jag litteraturen till hjälp.
Boken Alvernas liv väntade jag på innan den gavs ut och jag köpte den så fort den släpptes. Jag kastade mig över den, kände att jag skulle älska den efter bara några sidor men kunde inte där och då läsa den. Den fick sparas till ett bättre tillfälle och det tillfället blev ikväll. Jag har streckläst i flera timmar och boken är som en dröm!
Två små flickor, Maria och Clara, är sammanflätade men de växer upp åtskilda. Den ena i en liten by i Frankrike hos ett par och fyra gamla fastrar.
Och som alla bondgummor känner på sig, fastän de inte har sett stort mer av världen än tre bergåsar och två skogsdungar... De som glömt hur livet ter sig i närkontakt med naturen tror väl att det rör sig om en liknelse och att gudsögat helt enkelt betyder att man går bort och pratar med grannen...men gudsögat är långt effektivare än byskvallret och liknar snarare en sond med vars hjälp man dunkelt kan urskilja personer eller föremål som egentligen befinner sig utom omedelbart synhåll.
Den andra växer upp i Italien, får bo hos en man med stora agg till sin bortgångne far, får pianolektioner av Maestro och förstår tidgt att hon har förmågor utöver det vanliga och uppmanas att använda dem för att nå Maria.
...och om man förvånas över att någon redan i så unga år kunde bete sig så skandalöst, får man inte glömma att barndomen är den dröm då man förstår det man ännu inte vet.
Centrifugen har stannat in och jag njuter av berättelsen, den första i en serie av två, av Muriel Barbery. Alvernas liv där ett krig mellan alver och människor riskerar att blossa upp. Språket är målande vackert, berättelserna fantasieggande och ändå djupt rotade. Rötter och vingar, på en och samma gång.
Igår var det Morran, idag är det Luna. Den virkade korgen är populär!
Tack för boktips! Jag rusade till biblan för att låna den, men får snällt vänta några dar på min tur. Fick bli annan läsning i-väntan-på.. (nåt om nån kockskola...minns inte namnet just nu). Kram Sofia
SvaraRadera