Jag är trött, trött och låg. Jag trodde jag var förberedd men blev ändå sorgsen. Jag trodde jag skulle orka mer än jag jag gjorde. Det gör jag ofta. Ibland vill jag stanna i tiden, inte låta den gå, bara vara i den. Långsamt. Rädd för tiden som kommer. Den skrämmer. Och är ändå välkommen.
Så jag låter tiden rinna mellan mina fingrar. Kan inte hindra den. I morgon. I morgon ska jag gå vidare och göra både sånt jag vill och sånt jag tycker att jag måste. I morgon. Inte nu.
Precis så känner jag med! Så fint skrivet. Tack för allt du delar med dig av. Kram!
SvaraRadera