Öppna sinnet

Lucy Dillons böcker är alltid varma och hoppfulla och eftersom jag läst alla så hade jag en klar uppfattning om hur Hundra omistliga ting skulle vara. Jag hade ganska fel. Självklart känner man igen Dillons språk, det lättsamma och trevliga sättet hon skriver på, men den här boken skiljer sig från sina föregångare tycker jag. Det finns en svärta, någonting som gör lite ont hela tiden, som ett skavsår. Självklart utspelar sig boken i samma stad som alla hennes tidigare böcker och beröringspunkterna böckerna emellan finns kvar. Självklart är det en hund nära handlingens centrum men inte lika tydligt som tidigare. Nu finns det sjukdom och komplicerade familjerelationer som ett rött band genom hela historien.

Gina, strax över 30, har tagit sig genom en cancerperiod med hjälp av sin man men plötsligt lämnar han henne för en annan kvinna. Huset, som varit hennes trygghet, ska säljas och alla saker fördelas. En dag står Gina ensam i sin nya lägenhet omgiven av flyttkartonger med saker från ett helt liv som ska sorteras och hon bestämmer sig för att bara behålla hundra saker, de som är hennes omistliga och som ska utgöra grunden för resten av hennes liv. 

Dillons böcker är feel good-böcker och det är även den här men med ett stråk av ett oändligt djup. Den är bra och den berörde mig och den förstärkte min tro om att det finns något vackert i allt bara man öppnar sina sinnen.

Så jag öppnar mina sinnen: Den här dagen började med guldkant.

När solen gör bryggkanterna gyllene då känns det som sommar fast det bara var på nollan ute. 

Tyvärr så mulnade det på vart efter dagen gick, både vad gäller vädret och mitt humör

men jag tog till promenix-meduxinen och efter drygt 4 km så kändes det bättre igen och jag såg något som jag missat trots att jag gått förbi massor av gånger. 

Hur vackert är inte det här?! Vem stöttar vem? Och kan man skilja dem åt? Varför skulle man vilja skilja dem åt föresten? - Naturen anpassar sig efter sin omgivning och låter sig inte hindras. Fint tänker jag.

Medan jag lyssnade klart på Hundra omistliga ting fick koftan Siri sin andra färdiga ärm. 

Finfint. Nu öppnar jag mina sinnen för morgondagen.