Dysterkvist

Det är inte allt jag uppskattar med vårt nya hem, som för övrigt inte känns riktigt hemma än. Ikväll till exempel när jag halvlåg på soffan, trött och ensam. Plötsligt kliver en kvinna in genom den öppna altandörren med en vinflaska i handen. Här står jag med en vinflaska sa hon. Jag ser det tänkte jag. Har du en korkskruv frågade hon och jag blev så paff att jag letade reda på en. Hon fick inte upp flaskan. Ta med öppnaren sa jag. Får jag det? Jag lägger den här på bänken sen sa hon och gick. Det tror jag inte tänkte jag och stängde dörren. En välklädd kvinna i 60-års åldern. Människor?!

Jag vill inte ha andra, för mig helt okända människor, inklivandes i köket. Det hade aldrig hänt i stan men här, vid vattnet där folk har picnic, kan det tydligen hända.

Jag är lite dysterkvist. Jag tänker på orättvisor, att giriga lever på de snälla och godas bekostnad och att mycket i livet går ut på att tävla, även med dem som inte har en chans att ta poäng. Det gör mig ledsen, arg och frustrerad. Ödmjukhet och respekt kan somliga inte ens stava till. Sorgligt är vad det är. 

När jag ändå är lite dyster passar det bra att läsa en 110 år gammal klassiker. En kollega stack Doktor Glas i handen på mig häromdagen. Det kärva språket, de karga funderingarna och ensamheten som målas upp sköljer över mig. Så skickligt, så subtilt, så bra!

"Midsommarnatt, ljusa blå natt, du var ju dock förr så lätt och luftig och yr, varför ligger du nu som en ångest över mitt bröst?"

Genialt Hjalmar Söderberg! Genialt. 

Dagens ruta är inte dysterkvist av värsta sorten, mer som en tår som sakta rinner ner över kinden. Lite vemodigt och vackert i den blåa natten.

Så det så.