Ibland kan man känna sig överkörd. Nertryckt av inlandsisen på något sätt. Väldigt tillplattad och ganska fårad.
Det gör ont och man letar frenetiskt efter något att hålla fast sig i.
Något som ger lite trygghet och glädje, framtidshopp och tröst.
Kanske kan man hitta en nattviol som plötsligt växer och blommar där den aldrig vuxit förut?
Eller finns det tröst och trygghet hos det beständiga, som blommar på samma plats år efter år?
Det gäller bara att se det?
Eller är det bäst att tänka nytt och tvärtom? Som att sticka en bård på en virkad sjal i stället för det tidigare beprövade virka på en stickad sjal?
Tja, vem vet? Inte jag.
Åh va jag tycker om att läsa din blogg! Du skriver så bra och tänkvärt! Ser fram emot att få se resultatet av virkade sjalen med stickad kant! Må så gott! /Sofia
SvaraRaderaTack snälla! :)
RaderaDet kommer bilder på sjalen, den ska bara torka först ;)
Erkänner - jag är helt beroende av din blogg, bara "måste" läsa den varje dag. :) Dagens inlägg är inget undantag <3
SvaraRaderaSöta du! <3
Radera