Det regnar, eller det snöar. Eller regnar. Äsch, jag vet inte. Något kommer ner från himlen och det blir blött när det landar på marken. Detta väder till trots så tog jag mig en promenad efter jobbet. Min plan var att hitta något som jag inte sett förut, och det gick nästan för lätt, för det första jag sprang på var den här:
Aj aj aj, men föraren kanske har det torrt över huvudet i alla fall?
Ingen Gotlandsfärja inne, bara en tom terminal.
Tittar ni noga på bilden nedan så ser ni mitt favoritträd - den kaukasiska vingnöten framför den vackra järnvägsstationen.
Kyrkspiran syns över hela stan.
Och när segelbåtarna är borta håller måsarna stormöte i gästhamnen.
Istapparna har goda tider.
När jag var på väg hemåt så tog jag vägen genom skogen. På en bits avstånd såg jag att det kom en äldre dam gående. Jag vet inte om ni är som jag, men jag funderade snabbt på om jag skulle hälsa eller inte. Det fanns inte en enda annan människa inom synhåll och att låtsas att man inte ser varandra känns ju ganska fånigt, men gamla damer kan ju vara rädda och hon kanske inte vill bli sedd tänkte jag. När vi närmade oss varandra så kikade jag ut mellan mösskanten och halsduken, och jo då, jag fick ögonkontakt så jag nickade och sa hej lite försiktigt. Då stannade damen upp, men stod liksom och trampade i luften, och så säger hon på hög och bred oskarshamnska "Du, de e hault därbotta sau du tänke pau de". Jaha Tack, svarade jag överraskad och tanten fortsatte snabbt åt sitt håll. Jag vände åt mitt. Lite gladare, och lite varmare i hjärtat.
Jag har sett solen!
Jag brukar nästan alltid hälsa. Det blir lätt så när man är uppväxt på ett litet ställe där man hälsar på alla. Men precis som du brukar jag tänka mig för lite när jag möter äldre människor - det slutar iofs oftast med att jag ger dem ett varmt leende och ett hej och de flesta verkar bli glada. =)
SvaraRaderaKram