Störsamt

Nu är även Torsdagarna i parken av Hilary Boyd läst till sista ordet. På baksidan står det att boken vänder sig till de som är 50+ och eftersom jag är 50- så irriterade jag mig på en del saker. Det måste ju vara att jag är för ung för jag förstod inte vitsen med att gång på gång påpeka att man är gammal när man fyllt 60. 

Jag tror att författarens avsikt var att visst visa på att man inte alls är utsliten, förbrukad och mossig när man passerat 60-strecket men det eviga åldersfixerandet i boken fick mig att tänka just det, att man är passé, långsam och trög, och det störde mig. Jeanie, huvudkaraktären, är gift med en skitstövel och beskrivningarna av honom får man nog av efter ett par kapitel men de upprepas och upprepas. Så tråkigt. Var boken allt i genom dålig då? Nej, det finns en fin slinga med Jeanie och hennes barnbarn och en kärlekshistoria som pyr lite trivsamt. Jag har läst sämre böcker och den här läste jag ändå ut, vilket inte händer med de allra tråkigaste. 

I soffhörnet var det brottningsmatch en stund. Minerva lät lillebror vinna så klart. 

Han är ju så söt så han får alltid vinna. Fast Luna faller inte för tindrande ögon och smicker så ger honom en omgång då och då. 

Bra medicin med vårblommor för en överhettad hjärna. Jag känner mig också nedbrottad.