Vägen fram

- Min väg är dold för mig.

- Den ligger redan framför dina fötter.

Arwen till Aragorn i Sagan om de två tornen.

Visst kan det kännas så, speciellt så här i början på ett nytt år, att vägen fram känns väl dold och man famlar i mörkret och inte vet vart man ska eller vart man är på väg. Ett sätt att åtminstone ta reda på var man står är att titta bakåt en stund. Att klargöra läget för sig själv, - här är jag nu och det är härifrån jag ska gå vidare. Det har jag ägnat mig åt idag, att summera året som gick, fundera på var jag varit senaste året, på vad jag lärt mig och vem jag blivit. Det gör mig lite mer ödmjuk inför det jag har framför mig och jag tror och hoppas att jag kommer att bli bättre på att lyssna till mig själv, mina behov och önskningar. Lite klokare blir man förhoppningsvis med åren.

För övrigt har det varit ännu en mörk och grå dag.

Ingen sol men väl en promenad. 

Jag saknar snön. Snön som gör allt mjukt och vackert och låter löven multna under ytan. 

På Instagram (där du kan följa mig som @Anettemcl) hittade jag ett projekt som heter Crochet Mood blanket 2014 på hashtaggen #crochetmoodblanket2014. Projektet kan också följas på Facebbok och Ravelry. Deltagarna virkar en ruta om dagen eller en i veckan under 2014 och det är humöret som styr färgvalet dag för dag. Man väljer själv vad färgerna betyder, om rött betyder ilska eller kärleksfullhet och om blått betyder lugn eller kyla till exempel, och man väljer själv vilket mönster man ska virka. Jag har sett flera varianter på mormorsrutor, hexagoner och blommor. Ja, allt är möjligt. Det inspirerade mig! 

Jag bestämde mig för att virka i Supersoft från Magasin Duett. Jag har inte så många färger hemma just nu men tillräckligt för att komma igång. Vitt får för mig symbolisera öppenhet och nyfikenhet och rödlila förnöjsamhet. 

Jag vet inte hur många rutor jag kommer att virka och jag vet inte om de jag gör kommer att bli i samma mönster men just nu kändes de här kul och rätt.

Undrar vilket humör jag kommer ha i morgon...men om jag virkar en blå så kommer jag väl känna lugn i morgon, eller vad tror ni?

Underverk

Åh vad jag blir lycklig en stund i en regnvåt skog när linneorna blommar!

De är så söta, så underbart skira och alldeles ljuvliga. 

Regnvåta ormbunkar - är inte det underverk så säg? 

Linneorna är mörkare rosa inuti, något man nästan aldrig ser. Blygt böjer de ju ner sina vackra blommor. 

De småländska skogarna och den småländska landskapsblomman i skönaste förening. 

Ser ni alla de små ljusa prickarna? Massor, verkligen massor, av små sköna linneor. En suck av vällust slank ur mig. Mer än en gång när vi gick där i skogen. 

Mina stövlar blev plötsligt groteska mot naturens försiktiga skönhet men jag gillar dem ändå. 

Känner mig sådär fån-glad. Inte det sämsta en torsdag som började med en trötthet utöver det vanliga. Tänk att en liten liten ljusrosa skir och skör blomma kan åstadkomma underverk!

Rariteter

Vi har sett en raritet. En fågel som flugit vilse men som drog en väldig uppmärksamhet till sig.

En vitnäbbad islom.

Jag har inte något bautaobjektiv som många av fågelskådarproffsen som var på plats men en bild blev det i alla fall. Pippin är en liten vit och svart prick på bilden. Det vita är den berömda långa näbben. Så här ser den ut i fågelboken.

Nu var den i Hyndevadsström, mellan Hjälmaren och Eskilstunaån i Sörmland, och vi råkade vara i närheten. Jättekul att få se den men lite synd tyckte jag om den också och jag undrar om den hittar hem... Den kalasade flitigt på fisk och kräftor men jag tror den hellre vill ha sällskap än mat i överflöd.

Över strömmen går Bibybron, tyvärr i alldeles bedrövligt skick men vacker ändå på något sätt. En raritet det också.

För mig som gillar broar var bron lika spännande som vitnäbben. 

Beträd på egen risk liksom. 

Det finns beslut på att den ska återställas men de ansvariga vill inte betala. Hoppas de gör det ändå.

Att sitta där på de gamla gistna och skeva resterna av en en gång så ståtlig bro, svänga med benen och titta ner på näckrosorna var mäktigt. 

Jag kan inte låta bli att tänka - Ännu en dag i paradiset.

Kustbandet

Solen fortsätter tära på snön och det är vackra dagar.

Ett par sådana här dagar till och snön är ett minne blott.

Vitaste julen

Tidigt på förmiddagen var vi ute på vägarna en stund. Det var som att köra genom ett sagolandskap efter gårdagskvällens snöstorm. Orört och stilla.

Vitare jul kan man inte få! 

På de 14 mil vi körde mötte vi inte många bilar så alla satt nog hemma och mös med julgröt och skinka. 

Hemma igen och med julmat och julklappar avklarade så står några ljus och lite godis på bordet. 

Och i knät har jag min stickning. Nu känns allt bra.

Lyxliv.

Julkramar till er alla som läser min blogg!

Frostnupen

Hemma igen efter några dagars syträff. Tidernas dyraste syträff förmodligen - inte med tanke på tyginköp utan med tanke på att min bil står på verkstad i Katrineholm och jag vet inte när den är fixad eller hur jag ska få hem den. Suck... kunde förmodligen köpt en massa tyg och garn och annat kul för de pengarna... men jag är ändå glad att bilen inte la av mitt ute på motorvägen utan snällt väntade tills jag kom fram och hade packat ur alla sysaker och bara skulle flytta den 20 meter. Nåja, det var en riktigt trevlig och mysig syträff i alla fall, och det är så roligt att träffa brudarna. :o)

När jag hade sytt den indigofärgade toppen gick luften ur mig lite grann, men några isblå block blev det.

På tal om is - det var kallt och frosten gjorde världen lite extra vacker på förmiddagen. 

Ser ni den lille figuren som kollade in vad jag gjorde? 

Den stora eken släppte sin frostnupna löv. Jag hade gärna fångat alla dalande löv och de små knäppande ljud som uppstod när trädet släppte taget om varje blad men fick nöja mig med några tysta och stilla foton. 

Beautiful beautiful world.

Att vända en dag

I dag har jag försökt göra det bästa av en jobbig dag genom en promenad. 

Att gå långsamt med kameran i handen funkar oftast bra för att få mig på lite bättre humör. Har jag kameran med så tar jag in mer av naturen. Jag letar efter det fina, roliga, märkliga på att annat sätt än om jag bara går. 

Nyklippta får glodde stint på mig. 

Vilket pussel! Och inte en enda bit är av samma storlek. 

Lönnlöv är så vackra, både på träd och på mark. 

Den här stenen är helt otrolig! Undrar vad den varit med om? 

Konstverk! 

En stig till en ljus framtid tror jag. 

Efter den här promenaden känns både kropp och knopp lite lättare och jag tror jag tar ett par varv på vantarna. Nu kan man ana älgben på utsidan...

..och en tumme på insidan.