30 nov. 2016

Årets gren

I huset vid havet julpyntas det lite i taget. Förra året hade jag en ormhasselgren med pynt på, en gren i stället för gran, och årets gren är nu på plats. 

 
Den fina pumlan, Elsa Beskow-kulorna och skridskorna hänger med sedan förra året. 
Nytt för i år är tre glasdroppar på silvertråd och en glittrig fjäril. Som ni ser är temat mera vinter än jul och det tycker jag är fint. Det kommer säkert upp ytterligare några saker på grenen så småningom. Jag hänger bara dit det som känns helt rätt.

Jag stickar på julkoftan men just nu bara med mörkbrunt garn så det är inte mycket att visa. Idag kom jag på att den solgula sjalen jag började virka på tidigt i höstas skulle passa superbra till julkoftan!
Är det ens möjligt att både hinna göra färdigt BÅDE julkoftan OCH den matchande sjalen?! Det är ju ändå 24 dagar till jul...

29 nov. 2016

Kyligt

I söndags lämnade jag ett par sockor hemma hos lilla dot mot att hon ställde upp som fotmodell. Det var rejält kallt på marken så vi fick skynda oss att ta ett par bilder.
Svarta fårets Frost, stickor 2,25 mm och från tån och uppåt med fleegle-häl. Som så många gånger tidigare. Just det här paret fick ett litet enkelt hålmönster på skaft och ovansida av foten.
Två 50 gramsnystan räckte till ett par till, så när som på tå och resår. 
På det här paret gjorde jag ett enkelt krusmönster som jag beskrivit tidigare. För övrigt är de lika det första paret. 


'
Det var sol en stund på förmiddagen idag men sedan lade sig ett grått täcke över allt. Jag gick en stund ute på klipporna och det var bitande kallt men ändå skönt. 
Nu ska jag ägna en stund åt Järbos adventssocka för julkoftan har redan fått lite uppmärksamhet idag. Ombyte förnöjer.

28 nov. 2016

Kulor i bur

Jag har gått och klurat på en ullkofta som jag vill göra och idag satte jag igång att sticka med härligt sträv ull och drömmar om att ha en ny kofta till jul.
Kanske kan den drömmen bli verklighet, det vill säga om jag inte lägger upp nya sockor eller sjalar stup i ett. Ni kommer få veta hur det fortlöper.

Igår var det vinter igen, i alla fall där lilla dot bor. Hemma hos oss var det sol och barmark men några mil norrut snöade det ganska ymnigt tidvis.
Det gjorde inget för lilla dot bjöd på nybakade saffransbullar och mjuk pepparkaka som smälte i munnen. Mums! 
Hon gav mig också världens bästa present - en tekalender! 
Det är lyx för en tedrickare som jag. Jag ska försöka vara ordentlig och markera vilka smaker som är goda (och vilka jag inte behöver testa igen).

Hemma hos lilla dot är man alltid välkommen och välkomstkommittén är av den sötaste sorten. 
Hemma hos oss smyger sig julen på mer och mer. De finaste pepparkaksgubbarna gjorda av Åsa Olofsson står på köksbordet och gläder mig varje gång jag kommer in i köket och
i burspråket hänger en hel klase julkulor instängda i bur. 
Det kan hända att de där kulorna kommer rymma från buren en efter en. Det ska bli spännande att se hur många de är när julen är här.

26 nov. 2016

Det var inte det jag sökte

Kanske var det någon av er som såg Så mycket bättre ikväll? Dannys kväll. Han berättade bland annat om den planerade lanseringen i Sydamerika som skulle bli hans stora revansch efter "förlusterna" i melodifestivalerna när han faktiskt kom tvåa! Han var på väg att nå sina drömmars mål och då upptäckte han att det inte var det han ville ha. Det var inte det han sökt efter, det var inte det han brann för, det var inte det som skulle lösa alla knutar.

På ett sätt har jag gjort den resan. Jag kämpade hårt för att nå högt och det gick bra, riktigt bra, och jag tror att jag gjorde det bra men jag insåg inte förrän det var på tok för sent att det jag uppnått inte alls var det jag sökte. Fallet blev tungt och priset var högt, så högt att jag inte på något sätt är klar med avbetalningen. Det är inte så att jag ångrar min resa, inte alls, den har gett mig mycket på många olika sätt och lärt mig oerhört mycket. Fast det är med viss sorg jag insett att jag har gjort avkall på mig själv, mina egna behov, till förmån för ett jobb, ett företag, en bransch och ändå fick jag inte det jag sökte, fick inte den bekräftelsen som jag trodde jag behövde och priset var en lång period när jag inte mått bra. Glädjande nog är jag mitt i livet, lite sliten och nött, men jag har många år kvar och de har jag möjligheten att använda på ett klokare sätt, kunna göra det som känns viktigt för mig, bejaka min egen lust och inspiration, mitt eget liv. Kanske gör det mig en gnutta lyckligare på köpet.

Jag är inte ensam. Vi är många som kämpat, kämpat och slitit och betalat dyrt för att uppnå det vi trodde var svaret, det som skulle ge oss Lyckan med stort L. Man kan fundera på varför vi inte blivit smartare, tillsammans borde vi veta bättre.
Jag känner det som om jag befinner mig i en paus, mellan två parentesbågar. Jag vet vad som fanns innan första parentesen men jag har ingen aning om vad som finns efter nästa och här emellan dem är det både lätt och svårt att vara. Både en stilla tidsfrist och en påtaglig anspänning.
Så vad gör man? Hur lever man sitt liv? Vilka beslut ska man fatta och kan man egentligen göra på något annat sätt än det man faktiskt gör? Om jag inte gör mina val på mitt sätt är jag inte ens mig själv rättvis, och vem är jag då? 

Ett vet jag säkert och det är att handens rörelser som skapar användbara saker är en del av mig. Jag skapar, med kärlek och lust. En sjal ligger på blockning och ska snart lämnas vidare, jag tänker mig att den ska bli som kram. En kram av värme från mig när jag inte är där.
På stickorna sitter ännu ett par sockor. De kommer värma någons fötter, isolera mot kyla och lyfta den som bär dem någon liten millimeter närmare himlen och de fria vidderna.
Det är första advent i morgon. Ett nytt år börjar och det är kanske därför det är bra att tänka djupt och tungt idag så att det blir lättare att ta ett nytt steg i morgon.
Mot nya mål, nya galaxer av inspiration och lust, mot reflektion och insikter, mot kärlek och omtanke.
Vad vore jag utan mina melankoliska rum? 💕

Vi är alla Amazing!

25 nov. 2016

Adventsstickningar

En del garner är som gjorda för rätstickning (vilket verkligen inte alla är) och ett sådant är Malabrigo sock.
Rätstickningen blir magisk! Härligt spänstig, fyllig och fin.
Resten av sjalen blir också bra och snart är min tredje Rheinlustsjal klar (du har säkert sett första och andra). Efter denna ska jag inte göra fler på ett bra tag men de är superfina alla tre och mönstret är så vackert.
Just den här, som är vackert havsblå i dagsljus, ska en havsälskande vän få.  
Vi är lite fredagströtta i huset vid havet och det snarkas både här och där som ackompanjemang till mina stickors klingande.

På söndag börjar två knit-alonger som jag tänkte vara med på. 
Yll o tyll har ett sjalmysterie på sin facebooksida
Jag tror jag bestämt mig för att använda Malabrigo lace och Debbie Bliss Angel.

Järbo startar ett sockmysterie.
Det ska vara två färger men jag har inte valt vilka jag ska använda.
Kanske väljer jag fler än två, kanske väljer jag enkelt vitt och grått, kanske blir det en grön och turkos socka. Alla dessa val!
Trevlig helg!

24 nov. 2016

Universums gåva

Våra katter vet mycket väl att det är helt förbjudet att vara på bord och bänkar men när jag kom ut i köket idag satt Minerva och låtsades inte se mig.
Hon tyckte nog att hon kommit på ett urfiffigt sätt att kringgå förbudet, hon satt ju faktiskt på en bricka och inte på bordet. Knaskatt. Så fort jag sa hennes namn hoppade hon ner. Hm!

I utbygget ligger två lapptäcken och väntar på att jag ska få lust och ork att göra dem färdiga. 
Den rosa-gröna stjärnan blir riktigt fin. Den ska det bli kul att frihandsquilta.

Den bleka quilten av Tilda-tyger är uppspänd och ska nålas ihop med bomullsvadd och baksida. Vilken dag som helst. 
Den tror jag bara ska quiltas med raka sömmar men jag får se när jag väl sätter igång.

Aftonhimlen var otroligt vacker ikväll. Jag vet att man bara har några minuter på sig när färgerna är som vackrast så jag skyndade mig ut på en av öarna för att hinna fånga rodnaden på himlen. Det är bara en hal träspång ut till den där ön och jag var rädd att halka men jag klarade mig som tur var. 
En ensam ungsvan tittade förundrat på mig när jag hastade fram på blöt mossa och slippriga berghällar. 
Det var värt det! Det var fantastiskt och bara stå där och se himlen skifta färg flera gånger. 
Jag försökte liksom öppna varje cell i kroppen och ta in allt, spara det i mitt inre till mörkare dagar. 
Det såg ut som om hela Öland stod i brand. 
Jag hade bara kameran i mobiltelefonen med mig, jag hade inte hunnit att plocka fram kamera och stativ innan det magiska ljuset var borta. Dessutom hade jag inte vågat gå med kamerautrustningen på den hala träspången. 
Vilket skådespel det var. 
Det blir mörkt så fort och jag vågade inte stanna för länge för jag ville ju hitta tillbaka och se var jag satte fötterna men jag är så tacksam för det jag fick uppleva. 
Tack universum!

23 nov. 2016

Med stillheten som gäst

Idag vaknade jag till en förtrollad värld.
Dimman låg kvar över viken hela förmiddagen och jag smög mig ut på slippriga stigar för att njuta, andas och ta några bilder. 
Det är något sällsamt med dimslöjor som dansar stilla över vattnet. 
När jag blundade kunde jag nästan höra musiken. 
Alldeles mjukt och stilla. 

Sakta, sakta fick solens strålar dimman att lätta, den smög helt lätt iväg. Jag stod kvar och tittade efter den en lång stund.
Det var länge sedan jag satt på trappan och drack te och stickade. Jag nöjde mig med att stå ute en stund med muggen i handen idag. 
Sticka, det fick jag göra inomhus. 
Open water cowl växer. Det är en väldigt rolig stickning och strukturmönstret är vackert.
Baksidan är minst lika fin som framsidan. 
Jag stickar i ullgarnet Erin, köpt på Fjällbo shop. Visst blir det fint?

22 nov. 2016

Upp ur vrårna

Adventsmyset har börjat.
Jag började med att plocka fram mina glöggflaskeprynader som jag virkade för några år sedan. Beskrivning till dem finns på Kungen och Majkis blogg. Där finns två mönster till och kanske gör jag dem i år.

Några tomtar har redan smugit upp ur vrårna. 
Jag tror att de vill vara ute i god tid så att de inte blir ersätta av några nya gubbar.

I vårt vackraste fönster är ljusstakarna på plats. 
Nu är jag nästan redo för advent.

På kvällskvisten slog inspirationen till och jag lade genast upp en ny stickning. 
Det här spännande mönstret heter Open water cowl och är gjort av Melanie Berg, Mairlynd på Instagram.

Just nu påminner det om havstulpaner tycker jag. 
Kanske kan det bli en färdig halskrage till jul?