31 aug. 2014

Inget fäste

Trots att det varit soligt och fint de senaste dagarna så känns det ändå att vi är på väg in i en ny årstid. Det är skönt när luften är hög och klar. Sista rutan i augusti är ett avstamp mot hösten som ska komma.
Tvåhundrafyrtiotredje rutan och ännu en månad är komplett.
Blandad kompott även den här månaden. 
Jag hoppas att kylan dröjer för pelargonerna är fortfarande fina.
Kattungarna växer, precis som filten.
Minerva är en riktig myskatt. 
Luna får man inte ha i knäet men hon tycker om att ligga bland mina grejer. Nära men inte för nära. Hon är en självständig liten kisse.
Havet är oroligt idag. Det rör sig ständigt, hit och dit, är grått och lättretligt och får ingen ro. Precis som jag. 
Jag försöker tänka att avslappningen inte är längre bort än ett djupt andetag men avslappningen får inget fäste. Jobbigt. Snart är det september.

30 aug. 2014

Gulleull

Dagens utflykt gick till Sparreholm. 
Båvens spinnhus ordnade ullfestival och det vill man ju inte missa!
Båvens väver mattor av ull som är helt otroliga. Hög önskefaktor på en sådan. 
Vi fick fin och informativ visning av hela spinneriet. 
Utanför färgades det garn i några grytor och lusten att växtfärga väcktes igen. Jag har inte växtfärgat på evigheters evighet men det är ju så roligt. Måste prova igen!
En jättefin liten ullfestival, väl värd ett besök. 

Ikväll har det pysslats lite och jag har sytt en skinnbörs. Det var bökigt att få fast bygeln men nu sitter den där den ska och jag är helt öm i fingertopparna. För att vara första försöket både att sy i skinn och att sy fast byglar så är det inte så tokigt. 
Dagens ruta är ullfestivalglad. 
Jag köpte två härvor Z-tvinnat garn, kardband i två färger som jag ska försöka spinna samt en materialsats till ett par fina vantar. Ulligt är gulligt. 

29 aug. 2014

Överväldigad

Efter några dagar i kunskapens land är jag överväldigad av alla intryck. Det finns så mycket att tänka på, tänka om och tänka fram.
 Jag kopplar av med att kela med en väldigt söt och väldigt tjock kattmamma. Jag ser var våra kattungar fått sina personligheter ifrån och jag kanske får se våra kattungars småsyskon födas. Smulan går ut hårt med två kullar samma sommar. 
Tänk så olika vi är, katter och människor, och ändå så har vi så mycket gemensamt. 

28 aug. 2014

Stopplikt

Jag brukar säga att när man inte har tid att stanna upp så ska man verkligen stanna upp för annars kan det gå fel. Mina dagar är just nu fyllda med föreläsningar och samtal och när kollegorna tog fikapaus tog jag en paus på egen hand. Jag tittade in i Eks lilla bod
Kvalitetspaus kan man kalla det. 
I en mysig liten stuga utanför Värnamo ligger boden, en bod fylld från golv till tak av mjuka godsaker. Fler sorters garner än man kan drömma om.
En påse blandat kom jag ut med och resten av eftermiddagen har jag haft ett leende på läpparna av stillheten i boden och det trevliga bemötandet där. Det är verkligen värt att stanna upp när man inte tycker att man har tid för tid finns på något konstigt sätt alltid. Tid är ju elastisk, ibland går den långsamt och ibland går den snabbt.

Dagens ruta är inspirationsblå. 
Det som repades upp igår börjar nu formas till en kofta igen efter några timmars stickning igår kväll.
Jag har lagt undan mönstret och stickar efter min kropps mått och det känns genast bättre. Vilken tur att jag stannade upp och tänkte efter tänker jag nu, för annars hade jag gjort klart en kofta som inte passar mig och som jag förmodligen inte hade använt. Stopplikt borde vi ha lite här och där.

27 aug. 2014

Skogens dubbla natur

Skog kan verkligen locka fram helt olika känslor. En del skog känns mörk, hotfull och det ser ut som om det lurar hemska saker bakom varje stubbe och sten. Kroppen blir spänd som en fiolsträng och minsta knak får hjärtat att rusa. Annan skog är ljuvligt välkomnande och lugnande. När man fyller lungorna i sådan skog så kan man nästan känna hur energin sugs in i varje cell i kroppen och man blir ett med hela naturen och bara vill le. En sådan skog var jag inne i idag.
Så luftigt, lätt och fantastiskt välkomnande. 
Mossan var mjuk som den skönaste matta och jag ville lägga mig på rygg och bara njuta av att se himlen skymta fram mellan trädtopparna men jag var en ordentlig vuxen och lät bli. Dumt.
Till och med de oätliga svamparna var vackra och som tagna ur Willy Wonkas godisskog.
En stunds paus i en sådan vacker skog var precis vad jag behövde idag för jag vaknade med migrän och hela dagen har jag kämpat med att hålla den värsta värken i schack med värktabletter.
Dages ruta är både migrän- och hotelltråkigt beigegrå. 
Jag hoppas på en bättre dag i morgon, med gladare och roligare färg.

Min pågående koftstickning fick följa med på resan. Den har legat en vecka i väntan på beslut om fortsättningen. 
Det verkar vara min grej att nästan sticka klart och sedan repa upp för att det är något jag inte riktigt gillar och den här gången tycker jag ärmhålen blev alldeles för djupa. Tänk att jag inte kan sluta sticka så fort jag känner att det inte blir bra utan fortsätter i någon slags tro om att jag ska gilla det efter ett tag.
Från en kofta med kropp och bara någon centimeter kvar på en ärm så ligger det nu ett ok och några nystan på hotellsängen.
Den här gången kommer det bli mycket bättre och jag har något att sysselsätta en hotelkväll med. Vilken tur att jag gillar att sticka!

26 aug. 2014

Många långa ord om oförändringsglädje

De senaste dagarna har jag funderat mycket på människors förändringsvilja och den bild man har av sin egna förändringsbenägenhet. De allra flesta säger sponant att de tycker om förändringar och att de både behöver och uppskattar nya saker, vanor, människor och så vidare. Det anses som en bra egenskap att vara just förändringsbenägen men hur står det till egentligen? Jag går till mig själv. Jag tycker inte om förändringar. Det har varit skitjobbigt att flytta, att slita upp från invanda och trygga beteenden, saker och mönster. Det är oerhört slitsamt att åka nya vägar, handla i nya affärer, hitta sakerna i sitt eget hem och bekanta sig med både omgivning och sitt boende. Jag förstår inte människor som flyttar av egen fri vilja! Alltså, det är klart om det boende man har är för stort, för dyrt, ligger för långt från jobbet eller något annat viktigt så behöver man flytta men att bara flytta för att förnya livet, nej tack! De enda anledningar jag kan se om någon hävdar att de flyttar för att de vill är att a/ de försöker fly från någonting eller b/ de tror att gräset är grönare någon annanstans. Vilket det oftast inte är. Okej då, jag är inte helt förändringsobenägen men jag tycker om det invanda, jag tycker om att upprepa sådant jag gjort förut, jag tycker om mitt insuttna soffhörn och jag tycker om att lyssna på musik jag känner igen. Jag sträcker mig till att det är roligt att pröva på nya maträtter -  ibland, och att se nya platser - men inte för ofta. Jag tycker om att göra varianter på sådant jag kan, att sakta utöka mitt kompetensområde genom att läsa, gå kurser eller prova på. Lite i taget. Det är alldeles tillräckligt för mig. Alldeles särskilt illa tycker jag om överraskningar för är man människa har man rätt att själv välja vad man vill vara med om tycker jag. De allra flesta överraskningar innehåller dessutom ett moment av förväntan från den som planerat eller genomfört överraskningen och då kanske man måste låtsas vara glad över överraskningen trots att man inte är det. Skenglädje är verkligen ingen riktig glädje.
Och eftersom jag tror att jag är som folk är mest så har jag kommit fram till att de flesta säger att de gillar förändringar och att de är flexibla men egentligen vill de äta sill varje midsommarafton och ta julsnapsen varje julafton och sitta i samma gamla soffhörn varje kväll och se serier som liknar varandra på tv. Så tror jag att det är. Vad tror du?

Jag jobbar verkligen på att erövra mitt nya hem och min nya omgivning. Idag blev det en femkilometersrunda på slingriga vägar runtomkring där vi bor.
Så klart kom jag ner till vattnet. De gör man här, lite varstans.
Jag är så nöjd att jag kom ut, trots lätt regn och grå himmel. 
Själen blir så glad av en promenad trots det jobbiga i att gå på okända vägar.
Hemma på uppfarten står bensindunkarna och väntar på att fyllas. De har stått ett tag och lär väl stå ett tag till.
Vardagsromantik tänker jag och tycker att de är fina där de står. 
Visst är det goda tider nu! Jättegoda.
Avslutningsvis är dagens ruta lite behagligt nöjd över dagens insikter
och plötsligt förstår jag varför jag klarat av att göra en ruta om dagen i 238 dagar. - Det är så skönt att ha en fast punkt i tillvaron när allt annat svajar! Japp, så är det, och att hålla sig i en bit garn och en virknål är inte det sämsta för det har ju tagit mig ända hit. 
Om jag saknade ord häromdagen så kan man väl säga att jag har gott om dem i dag. :-) 

25 aug. 2014

En strimma ljus

Efter en intensiv men bra dag känner jag mig lätt och glad. 
Perfekt start på veckan och jag hoppas det håller i sig ett bra tag. 
I soffhörnet ligger förra höstens koftstickning som inte blev klar. 
Det återstår knäppkanter och halsringning. Inte orimligt att få den klar den här hösten. 
I morse var ljuset magiskt igen. Det var nog det som gjorde dagen. 

24 aug. 2014

Sura gubbar

Så har ännu en helg snart gått till ända och jag har fastrat färdigt för den här gången. Ett av mina brorsbarn vaknade med rejäl förkylning idag, stackarn. Jag hoppas det går över fort!
Vädret har växlat men på morgonen kändes det som sommar. Härliga sommar. 
Jag har lite som oroar mig under de kommande veckorna, så när huset blev tomt så satte jag mig en stund och oroade mig ordentligt sen fick det räcka med det. Man kan ju inte oroa sig hela tiden, det hjälper ju ändå inte. Några av sakerna kunde jag stöka av direkt medan annat är tidsbundet och inte kan påverkas. Nåja, oavsett oro eller inte så är det snart förbi. 
Maken och jag gick en runda, lika lång som simdistansen i Ironman. Vi gick på samma tid som en medelmåttig simmare i sagda Ironman och då tyckte jag inte vi gick så långsamt. Hm, 3,9 km är långt att simma! Vi stötte inte på några järnmän på vår promenad men den här filuren blängde på oss.
Tänk vilka sura typer det finns! Jag tror föresten han heter Karl-Alfred.

23 aug. 2014

Ordtom

Jag känner mig så tom på ord. När det inte finns ord att ta till så finns det bilder. Bilder från en fantastisk kväll med brorsan och hans familj. Och tänk att vi har den här utsikten precis inpå knuten!


En faster, en brorsdotter och en liten kisse. Kompisar. 


21 aug. 2014

Med smak av höst

Ute är det vackert.



Inne är det mysigt.
Jag tog på min färgglada Offe och gick en sväng.
Dagens ruta är ändå grå-isch.
Jag gjorde den innan jag gick.