Visar inlägg med etikett knyppling. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett knyppling. Visa alla inlägg

27 juli 2019

Knyppling i fokus

Jag hamnade visst i Östergötland igen, för andra gången den här veckan. Jag och en kompis har länge, länge pratat om att åka till Vadstena och frossa i knypplade spetsar och köpa lite material. Idag var dagen.
Vi började med att besöka Föreningen Svenska spetsar. 
De hade den allra sötaste lilla knyppeldynan i ett fönster och 
roliga knypplade vimplar i ett annat. 
Vi beundrade de knypplade kronorna och 
för mig som dras till kronor så är det lockande att testa att göra en för att se om jag klarar av det men 
det finns så mycket fint som kan dekoreras med spets. 
Wadstena Spetsar Elsa Petersons spetsaffär finns inte längre kvar men skylten hänger fortfarande uppe, vacker som den är. 
Vi besökte Spetsmuseet på Gottfrid Larssongården och där finns det skatter. 
Bland annat ett mönster till knypplat parasoll! Wow. 
De hade flera dynor uppställda på små bord, 
till och med inne på toaletten om man skulle bli knyppelnödig när man är där. 
Ute fladdrade en mobil med knypplade restremsor i vinden och 
på en vägg hängde en spetssimpa gjord av Gudrun Gunnarsson. 
Att knyppla i metalltråd är det senaste och det fanns flera läckra verk. 
Gottfrid Larssongården är fantastiskt vacker och det lilla växthuset skulle jag vilja ha hemma hos mig. 
Dagens roligaste var nog ändå att se att Vadstena förvaltar sitt kulturarv på bästa sätt; ett knyppelmönster kallat Blåsippor är 
omvandlar till avrinningsgaller längs hela Storgatan. Underbart! 
Så visst frossade vi i spetsar idag och nog köpte vi lite material också.
En bra semesterdag med målet uppnått är bara att pricka av på att göra-listan.

27 okt. 2018

Änglagott

Så kom den första snön. Blöt och slaskig och här ute vid havet smälte allt bort innan det hann att bli vitt på marken.
En lugn och mysig förmiddag passade bra till vädret.
Fram på eftermiddagen packade jag väskan och åkte till en kompis. 
Vi knypplade varsin liten ängel. 
Jag hade för tunt garn så min blev i skiraste laget. 
A hade gjort en sedan tidigare och kunde handleda mig som fortfarande är ringrostig på knyppling. Både hennes tidigare och hennes nya änglar var supersöta. 
Min är lite skev och gles men hon får finnas ändå. Vem är inte lite skev och gles emellanåt?

30 dec. 2017

Fötter och händer

Om antalet par sockor man stickat under ett år säger någonting om hur man mår så mår jag 52 par sockor! I snitt ett par i veckan under hela året! 

Det här är årets sista par, det femtioandra.
Vanliga enkla sockor stickade av Regia pairfect, i en Arne o Carlos-designad färg. 
De här har varit min bilstickning sedan helgen vi åkte till Göteborg för en månad sedan. Det har inte blivit så mycket bilåkande för mig sedan dess, jag har oftast kört när jag ska någonstans, men nu är de klara. Alldeles lagom för att fylla upp årskvoten till 52. 
Ja och antalet säger säkert någonting om hur man mår fast jag spekulerar inte i det.
Jag har inte alla 52 paren kvar, ganska många har flyttat till någon annans fötter fast jag behöver inte frysa om mina egna fötter under överskådlig tid.

Jag har fortsatt knyppla lite, jag gör de allra enklaste övningarna för att komma igång. Efter lite handledning igår så jobbar händerna på. Så fort jag försöker tänka stannar flödet upp en stund.
Med små steg, från det enklaste och vidare uppåt, ett steg i taget. Lintråden jag använder fanns med på pinnarna när jag fick dynan som pappa köpt på loppis. Tråden är skör och lite ojämn men den duger att öva med. 
Jag ger det några timmar till, det är ju så roligt! Jag kan ju inte fortsätta sticka sockor i evighet.

29 dec. 2017

Catch a falling star

Stjärnbeströdda är mina senaste sockor.
Mönstret heter Catch a falling star (det finns på svenska och engelska) och det är gjort av Pia Kammeborn
Det röda och vita garnet är Schoppelwolles Admiral och det blåmelerade är Trekking färgat av Tant Kofta. Jag har stickat på stickor 2.0 mm men hade nog kunnat sticka på 2.5 mm för en lite lösare passform. 
Tre olika stjärnmönster och en nedvikt mudd. 
Allra finast är nog hälarna ändå. 
Förra årets socka hade också fina hälar.
Den här sista fredagen det här året har varit fin.  
Jag fick en jourtid hos tandläkaren i förmiddags för att laga en sönderbiten tand och eftermiddagen och kvällen har ägnats åt att försöka komma ihåg hur man knypplar. Det var nog 35 år sedan sist. 
Det gick över förväntan bra. Jag testade två enkla mönster för att komma in i handgreppen igen och till min stora förvåning minns händerna hur man ska göra men hjärnan hade lite högre tröskeln att ta sig över.
Minnen som sitter i kroppen. Fantastiska grejer.