13 jan. 2016

En blå glimt

Träd. 
Träd, inte alla men vissa, är så magiska, så stolta och så hemliga på något sätt.

Himlen, vad är den egentligen? 
Det går inte att tröttna på att titta på himlen. Den har sett allt och rymmer allt, alla hemligheter och allt som som inte varit dolt för någon.

Havet, havet som både fascinerar och skrämmer. Som kan vara ändlöst vackert och lika hotfullt. 
Jag är så tacksam för att jag alltid haft nära till havet.
Havet är som en vän, en tröst. Det lugnar och läker, även när det vrålar och ryter. 
Ännu en bård har lagts till de tidigare. Som livet liksom.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar