På biografen visas nu...

I flera dagar har jag varit ledsen. Ledsen så där i största allmänhet. Jag vet att många sådana känslor är en konsekvens av utmattningen men det är inte roligare eller lättare att bära känslorna för det.

Jag tänker: om vi tittar på sorgen och rädslan som om det vore en film så kan vi fnissa lite åt hur dåligt den är konstruerad och hur löjliga specialeffekterna är medan vi stoppar munnen full av popcorn och spiller lite läsk på golvet så det klibbar under fötterna. Vi kan mysa lite i mörkret framför bioduken för vi vet att när vi lämnar lokalen så kommer vi ut i verkligheten, ut i ljuset.

Då skulle sorgen och rädslan och deras kusiner ha sin tid. De skulle ha sin plats där på bioduken och vi kan titta på dem när vi vill men inte hela tiden.

Ja, så där kan jag tänka ibland. Sortera upp känslorna lite. 

Känslan jag får när jag tittar och doftar på vackra blommor sätter jag aldrig i ett stängt rum för den känslan vill jag alltid ha nära till. Njutbara blommor är glädje även när de, som rosen och pelargonen ovan, är alldeles våta av flera dagars regnande.

För övrigt så stickar jag vidare på spetskoftan.

Jag börjar få lite kläm på mönstret och det är så fint.

Just nu sitter stickningen på en för kort sticka så jag kan inte kolla om storleken verkar okej men jag hoppas och stickar vidare en stund till. Bra terapi sådana här dagar.