Förgängligt

Våren 1975 var jag sju år och för första gången var jag kär. Kär i den långe killen med glitterblänk i ögonen som sjöng Jennie, Jennie och vann melodifestivalen. Att han var äldre än min mamma och min pappa spelade inte så stor roll just då, och kanske var jag bara kär i låten, framträdandet och att han vann. Jag minns inte, och det spelar inte någon roll. Sedan dess har jag inte haft någon relation alls till Lasse Berghagen, visst har en och annan låt nått mina öron och den där teddybjörnen är jag mer än trött på och nog har jag skrattat åt hans flirtige Knut som har fått som han vill och jag sett Lasses blå kavajer på Skansen men mer än så är det inte. Så varför valde jag då att läsa hans roman Flakmopedisten? Kanske för att jag tycker om biografier, men den är inte en biografi på det sättet. Kanske för att jag tycker om att läsa olika sorters böcker och den bara stod där i hyllan och såg snäll ut? Jag vet faktiskt inte men läst den har jag gjort.

Lättsam och humoristisk, inte alls något litterärt mästerverk, den ställer inga som helst krav på läsaren men lite småputtrigt trevligt är det ändå att läsa den. Det är inte mycket i själva berättelsen som berör - utom en sak och det är hans citerade sångtexter som bryter in här och där i romanen som små överraskningar, som små gyllene korn. Som de berör! Jag visste att Lasse skrivit många texter, finstämda och ödmjuka men när jag ser dem rakt upp och ner, utan musik och annat som tar uppmärksamhet så händer något.

Bäst av allt är den tid jag får med dig

du som band en krans av förgätmigej.

Vill du dela sommaren med mig

mest av allt vill jag att just du nu ska förstå

att trots allt det som sommaren bjuder på

viktigast för mig är du ändå.

(Ur Bäst av allt)

Nu ligger vi alla i samma korg

som sättpotatis till våren

sommaren ryms i en fingerborg

som bara blir mindre med åren

(Ur Hösten spelar på stuprörsflöjt)

De budas till bröllop när ängen står brud

med rödklöverkransen i håret

Brudgummen darrar i asparnas skrud

och vankar nervöst runt i snåret

Ängen så blåögd och älskogsrädd

famnas av vinden i dimhöljd bädd

Sommaren låter oss glädjas.

(Ur Sommaren låter oss glädjas)

- De gör ont de där texterna. Ont för att de påminner om något, de väcker något, för att de målar en bild av det vackra och ömtåliga. Det förgängliga.

På mig, som är av den känsliga sorten, rann en tår eller två. 

Utan de där sångtexterna skulle boken vara innehållslös på något sätt men kär igen, nej det blir jag inte. Undrar vad det var som jag tyckte om då, när jag var 7 och hörde Jennie, Jennie? Hur mycket jag än letar bland mina minnen så är det nog borta sedan länge. Förgängliga är de, de där minnena.