Som vi alla vet är livet inget tivoli med vinst varje gång. Det är inte en rosenbeströdd väg vi vandrar. Det är långt ifrån alltid solsken och vackert väder. Livet är kort sagt skitjobbigt emellanåt och lite cyniskt kan man ju tänka att den som ännu inte gått på en rejäl mina i livet närmar sig den punkt där det smäller, för att det smäller är vi säkra på men det gör oss ju inte gladare att andra har, eller kommer att få, det jobbigt. Mina smärtor känner bara jag och dina känner bara du.
Varför funderar jag på det då? Jo, för att det finns oaser, det finns stunder, kanske bara ögonblick men ändå, så viktiga, så ljusa, så fulla av hopp. Oaser som jag är så tacksam för och det här, att skriva om dem, är ett sätt att påminna mig själv att se dem, att känna dem och att uppskatta dem, trots att livet bråkar och dånar och trots att det tornar upp sig runt omkring då och då.
Igår kväll hade vi en sån där skimrande stund, en stund med guldkant och skönaste av känslor i mage och hjärta. En stund när vi bara var, var på en av de vackraste platser jag vet.
Min älskade lille unge, som varken är liten eller så mycket unge längre.
Käre maken i ett element som han älskar.
Blå, blå himlar och hav.
Andas in. Andas ut. Det räcker.
När vi kom i land och hem igen satt jag ute så länge jag kunde, njöt och stickade på min Maple sugar.
Garnet som sakta ändrar färg går snart över i rosa även om man inte kan tro det än.
Liksom livet smyger sig vissa saker på en, så sakta att man nästan inte märker någon skillnad. Inte förrän man ställer sig en bit ifrån och tittar. De där stunderna med guldkant smyger också på och är man inte uppmärksam har de kanske redan passerat utan att man förstod det alls.
Observant, det är mitt andra namn. Observant på stunder att njuta av. Vad är ditt?
Ingen aning vad mitt andra namn är. Jag är inte så observant som Du, men det skulle inte skada att sakta ned en aning och tänka efter litet mer.
SvaraRaderakram
Gunilla, kommer du på ditt andra namn så måste du berätta! :o)
RaderaKram
jag brukade vara sådär observant...:)
SvaraRaderanär man är det så ser man dom där spåren av hur underbart och fantastiskt livet är, trots allt:)
Heidi, jag hoppas du slutade vara så där observant för att du ville det, eller att du kanske är det någonstans där inne trots allt :)
RaderaSen min make så fort gick bort, så är de små stunderna lika viktiga för mig.Vad vet man om morgondagen....
SvaraRaderaHavet är ett fantastiskt ställe att koppla av vid, man bara är där.
Kram och njut av måndagen/Gudrun
Ja Gudrun, vad vet vi? Inte mycket alls när allt kommer omkring. Var rädd om dig och de dina!
RaderaKram
Anette, mitt andra namn...intressant tanke men när jag grunnat ett slag så tänker jag Tålamod...
SvaraRaderatålamod att vänta in guldstunderna, tålamod att vänta in så det blir som jag önskat o planerat- att vänta in nära o käras svåra tider tills de blir ljusare- omgivningen påverkar ju en hela tiden, Mår de i min omgivning inte bra så mår inte jag bra, men tålamod- och vid min ålder så har jag lärt mig att det blir bra bara man väntar tillräckligt länge- eller det omöjliga tar bara lite längre tid- ibland tar det år...men det blir bra på något sätt så tålamod! Vilket få i min allra närmsta omgivning skulle hålla med om, när de är med mig...;)))
Vilket vackert andra namn du har Annicka! Det klär dig!
Raderamitt andra namn är nog inte lämpat i tryck!
SvaraRadera