Om vänskap

Jag läste en essä av Francis Bacon, som levde 1561-1626, tidigare idag. Texten heter Om vänskap och Francis målar med sina ord upp en bild av att den som håller inne med sina tankar och känslor till slut förtär sitt eget hjärta men att den som har en vän är lyckligt lottad.

Den som delger en vän sina glädjeämnen kan glädja sig än mer; 

den som delger en vän sina sorger sörjer mindre. 

Han fortsätter med att förklara att förnuftet klarnar och tankeförmågan ökar om man berättar högt, och att det är bättre att berätta för en staty eller en bild än att inte berätta alls. 

(översatt av Arne Melberg, från boken Essä av Arne Melberg)

Visst har vi alla känt det, att tanken klarnar bara av att man berättar om sitt problem för någon annan? Hur man liksom har lösningen inom sig men inte kommer åt den förrän man säger orden högt. Och visst blir glädjen större och sorgen lite mindre av att delas med någon som lyssnar, som bryr sig och vill förstå. 

Trots att vi är flera miljarder människor på den här jorden så finns det många som är ensamma, som inte har någon att dela glädje och sorg med. Varför blev det så? Vad har vi gjort? Ju fler vi är, desto mer ensamt kan det kännas. Att ha någon att berätta för, att dela med, är inte detsamma som att ha många bekanta eller som att bo i en stad med många människor. När man känner sig ensammast i världen och inte har någon att se i ögonen, vad gör man då? Jag önskar jag hade ett svar, en tröst, ett hopp men det har jag inte. Det jag har är mina ord, mina bilder och mina tankar. 

Finns tillräcklighet i en otillräcklig värld?

Ja det kan man fundera på en måndag när kroppen värker. 

Värken i min axel har nu vandrat ner i armen. Jag tar det som ett gott tecken, om den vandrar vidare ner i handen så kan den så småningom vandra ut genom fingrarna och försvinna. Rimligt.