Studsa ut från väggen

På senaste tiden har det varit några artiklar och radioprogram om utmattning och utbrändhet som jag läst och lyssnat på. I varje artikel och radioprogram har man intervjuat någon som kraschat eller gått in i väggen för så där ett år sedan och nu är de "äntligen friska och mycket klokare" och jobbar glatt heltid igen och en del har startat eget företag inom mindfulness eller något annat i må bra-sektorn och de föreläser hurtigt för andra så att de lär sig att undvika väggen. 

Så bra för dem. De studsade in i väggen och ut igen. 

Så är det inte för mig. Det är flera år sedan min kropp vägrade lyda order och för den delen skickade den överhettade och slutkörda hjärnan inte ut några vettiga kommandon, om ens några alls. Jag kämpar fortfarande, efter flera år, med att hålla mig igång och varje ansträngning är just en ansträngning och kan göra mig helt slut i flera dagar. 

Det är sällan sådana som jag hörs eller syns i tidningarnas reportage, för vem vill läsa om den långa tröttsamma kampen? Vem vill läsa om symptom som sitter i, imånga år? Vem bryr sig om de som måste hushålla med alla resurser, de som anstränger sig i sociala sammanhang men sjunker ihop som en gammal badboll med sprickor i sömmarna så fort de blir ensamma, månad efter månad? Säkert inte någon, jo kanske de som själva är där. 

Det är lätt att tro att det är något väldigt fel och annorlunda med en när "alla andra" är pigga och friska och har oceaner av energi och kunskap några månader efter att kroppen gått in i väggen. Det är lätt att tro att man är alldeles ensam om att vara trasig och lappad och bara hjälpligt lagad på insidan. 

Det är lätt att tvivla på sig själv när någon tycker att "du inte är sjuk på riktigt" och jämför med de som har sjukdomar som syns. Det är lätt att tappa modet. 

Tappa inte modet! Ta ett steg i taget. När kroppen värker, huvudet bultar och det tjuter i öronen, lägg dig ner och vila. Det blir bättre, lite nu och lite sen. Det finns de som aldrig kommer att förstå och så finns det de som vet, förstår och känner igen. Och peppar och kanske tar ens hand när det är extra jobbigt. Ibland får vi hålla varandras händer i tanken och det är också bra. 

Brezel heter ett mössmönster som jag stickat efter. Garnet är Manos silk blend, ljuvligt mjukt. Mössan blev för liten så idag jag repade upp toppen och förlängde lite. 

Flätmönstret är jättefint och det var roligt att göra men jag är inte helt säker på att passformen är bra. 

Den ska få en chans i alla fall. Det behöver alla få.