30 sep. 2017

Spunnet och sött

I morse brann solen alldeles röd när 
jag åkte hemifrån för att träffa några ullgulliga vänner.
Vi spann tillsammans för ibland är det roligt att göra saker ihop.
Jag spann upp en 50 grams tuss med merino och silke. Jag tror att jag har minst 50 gram till någonstans, frågan är bara var jag lagt dem. Tills vidare tvinnar jag inte det här garnet i hopp om att hitta resten.
Jag spann lite mintgrön ull också. Den här ullen vet jag säkert att jag har 100 gram av. 
Ute sken solen och 
den gamla bowlingbanan var tom. Vi hittade dock ett svampspår! 
Mitt inne i stan. Mystiskt!  
Av spinning blir man trött så innan vi åkte hem igen shoppade vi på Cloetta. 
Spunnet och sött, en bra lördagskombination.

29 sep. 2017

Boktips i bokmässetider och alla andra tider

Har du känt att vissa böcker kommer till dig av en anledning? Att du liksom snubblar över dem för att du behöver dem? När Katie med videopodcasten Inside number 23 pratade om boken Ligher than my shadow kände jag direkt att den talade till mig, jag behövde den rent av.
Det är en stor och tung bok, 500 sidor och den väger 1,7 kg! och innehållet är även det tungt men också väldigt fyllt av hopp. Katie Green, inte samma Katie som tipsade om boken, har ritat en roman, det är en helt i genom illustrerad bok om hennes egen trasiga insida och resan till att bli en hel och frisk person. Boken tog henne fem år att göra och jag tycker att den är ett mästerverk, bilderna är tydliga och kraftfulla och har man svårt att förstå den engelska texten räcker bilderna mycket långt. Jag är så tacksam att den kom i mina händer.
Den som varit utsatt för mobbning, ätproblem som anorexi eller tröstätande, starkt kontrollbehov, depression eller övergrepp kommer förmodligen att känna igen sig. Den som har någon i sin närhet med sådana problem får en visuell bild av hur det kan kännas inuti, allt det där som är så svårt att sätta ord på. Katie Green gör det så levande. Boken ger en bild av hur välmenande kommentarer från föräldrar, lärare och vänner kan etsa sig fast och bli farliga giftiga tankar. Nyttigt och skrämmande på samma gång.
Det där omättliga monstret som kan bo i ens kropp och som aldrig blir mätt och hela tiden skriker efter mer när det egentligen är något helt annat som är fel och som skulle behöva komma fram i ljuset och tillfredsställas.
Det där svarta som kan finnas inuti som tidvis hotar att spränga sig ut och smeta ner hela världen med sitt kletiga destruktiva innehåll. Man förstår av Katies bilder och man känner kanske igen. En del i Katies långa väg tillbaka var att rita, hon gjorde det som fick hjärtat att sjunga, det som hon förträngt så länge därför att hon trodde att allas förväntan var att hon skulle bli "något riktigt". Hur många har inte gått i den fällan?

Jag slukade de femhundra sidorna, fast och fängslad av berättelsen, men jag vet att jag kommer att bläddra i boken många, många gånger. Titta på en bild, fundera, känna efter. Jag har redan nu bläddrat tillbaka flera gånger, fastnat på en bild och stannat upp. Det finns så många människor som jag önskar skulle läsa den här boken men det går ju aldrig att tvinga andra att läsa, än mindre att reflektera och förstå. Det jag kan hoppas på är att boken kommer i deras väg, att de själva känner att den här boken kanske har något att ge till just dem. Jag tror inte att den kommer att översättas till svenska men engelskan är lätt och som sagt, det är bilderna som talar. De skrivna orden är få men budskapet är viktigt och väldigt aktuellt i vårt uppskruvade samhällstempo. 
När man inte har tid att stanna upp är det bäst att göra just det.

Sista arbetsdagen i september och kanske sista dagen som barbent? 
Det kan ju bli varma fina dagar i oktober också. Jag hoppas på det.

27 sep. 2017

En liten tillbakablick

För drygt tre år sedan stickade jag en Surry Hills-kofta.
Jag har inte använt den. Även om mönstret är fint så har modellen aldrig känts rätt på mig och den passade inte lilla dot heller. Jag har flyttat koftan från hylla till hylla och provat den ibland men, nej, den funkade inte.
Garnet och de fina knapparna förtjänade ett bättre öde och
eftersom jag är inne i en period när jag är väldigt trött på kvällarna så passar det bra att repa upp och nysta i stället för att göra något mer ansträngande. Två rejäla nystan på totalt 450 gram är nu redo att bli något nytt.

För drygt tre år sedan, då jag stickade koftan, föddes också våra sköna bönor. 
Min fina lilla Luna, skygg och kaxig på en gång.
Hon har valt mig som sin människa. Det känns hedrande.
 Allra snällaste och mest omtänksamma Minerva. 
Det finns ingen som är så empatisk som hon och om sonen är arg blänger Minerva på mig som om det alltid skulle vara mitt fel att han inte är på gott humör!
Finare katter kunde vi inte ha.
De här två och deras lillebror så klart.

Mossvurpan igår har inte lett till några större komplikationer. Jag hade väldigt ont i ena benet i natt och har ett tjusigt blåmärke och haltar idag men värre än så är det inte. Tack för att omtankar!

26 sep. 2017

Ups and downs kan man väl säga

Höstpromenader är bland det bästa som finns.
På eftermiddagen idag så strövade jag omkring bland klippor och snår.
Jag såg en väldigt liten ö i en pöl. 
Jag såg en större ö ute i en vik.
Jag såg en slät horisont och 
jag såg ett fartyg som gått på grund. De har verkligen gått på grund ordentligt, det är mindre än en meter djupt där de står! 
Hur man kan vara på väg från Visby till Oskarshamn och missa leden in och i stället hamna på urberget en bit söderut är en gåta, eller kanske inte en gåta utan en konsekvens av för blött leverne?  
Jag såg färggranna svampar
och nypon. 
Jag njöt av promenaden och 
när jag precis vänt för att gå hemåt så halkade jag på blöt mossa, for på rumpan och gjorde mig illa i ena benet. Jag funderade en god stund på om jag skulle kunna linka hem, det kunde jag, men det gick långsamt och jag skuttade inte en enda gång.
Jag tyckte att situationen krävde glass. Det hjälpte kanske lite, i alla fall för stunden.
Som tur var väntade en rolig överraskning i brevlådan.
Min fina vinst i sockstickningsknit-a-longen Magical maladies!
Den sammanfattar dagen på ett bra sätt:

25 sep. 2017

Smaragder

Smaragdgrön är min nya klänning. Höstens färg tycker jag.
Tyget är en blandning mellan lin och viscose, köpt på Stoff och stil för flera år sedan. Fint fall, lätt att jobba med och det skrynklar inte. 
Den matchande svampen är handgjord och från Tjava Design. 
På klänningen har jag broderat en trollslända och en fjäril. Båda broderierna är från Emblibrary. Det var länge sedan jag maskinbroderade men de här två motiven gav mersmak så kanske broderar jag något mer. 
Stora rejäla fickor, det är bra grejer det! 
Mönstret är mitt vanliga basmönster från 100 acts of sewing. Modifieringarna den här gången är längden på klänningen, 7/8-dels långa ärmar och så fickorna. 
Jag har inga smaragder att matcha med men det hade nog blivit för mycket ändå.

24 sep. 2017

Där magi uppstår

Den där sommarvarma helgen som meteorologerna pratat om hittade inte hit. Dimma och gråväder har vi däremot haft i överflöd. En kort stund orkade solen nästan bryta genom molntäcket innan det slöts sig igen. 
Svampar växer upp överallt, hela gräsmattan är full med det ena konstverket efter det andra.
Jag tror vi fått en landningsbana för flygande tefat också.
Jag tycker att det är fascinerande att det finns så mycket nere i jorden som bara väntar på rätt tillfälle att få växa upp och det kanske väntar i tiotals år eller längre! Hisnande tankar. Skulle det plötsligt kunna bli precis rätt betingelser för helt andra varelser? Kan gamla utdöda arter återuppstå om väder, vind och vatten är på micrometern rätt? Kanske står man öga mot öga med en Tyrannosaurus rexbaby rätt vad det är? Nej, men gott om svamp är det i år i alla fall och någonstans där nere i mörkret har de bidat sin tid.
Det är också gott om Anettestickade sockor i år.
Det här är faktiskt det 44e paret jag stickat i år. 
-Vad ska du ha alla sockor till? undrar en massa människor hela tiden. Tja, en hel del av dem ska jag använda, om inte den kommande vintern så någon annan vinter. En del ska värma fötterna på familj, syskon, syskonbarn eller vänner. Några skänker jag bort till dem som verkligen behöver ullsockor på fötterna. I slutänden går alla sockor åt, det är inte bortkastad tid att sticka dem. Jag gör inte sockor för att sälja dem, jag gör sockor för att jag tycker om att göra dem och för att jag vet att förr eller senare hittar de sina fötter. 
Det är den magiska sockmatematiken; de som stickas kommer att användas, förr eller senare, och
randiga sockor stickade av två randiga garner stickar sig nästan själva. Vetenskapen funderar på hur det går till men allt behöver vi ju inte förstå, eller hur?

23 sep. 2017

Runda och fina

Jag har pågående stickningar som jag kanske skulle ge lite sticktid men idag ropade några nya nystan högst.
Medan jag lyssnade på höstens avsnitt av Lundströms bokradio på förmiddagen så gjorde jag rand efter rand. 
Igår kväll var jag väldigt trött och det enda jag orkade var att nysta några ullhärvor för hand. 
Jag tycker att runda handnystade nystan är vackra. De får mig att tänka på mormor. De får mig att känna att det enda som egentligen behövs är ett par händer, inte en massa dyra redskap. Det blir vackra nystan med hjälp av garnvinda och nystmaskin också men handnystade är ändå något speciellt. Runda, mjuka och fina.
Jag stickade nyligen i rosa och nougatbrunt men kände att jag inte var färdig med den färgkombinationen. På vävmässan hittade jag de här tre fina färgerna, färgade på grått garn så de är vackert melerade, och de ville bli något tillsammans. När jag kom hem anslöt sig ett naturvitt angora/ullnystan. Mönstret jag hade tänkte göra visade sig kräva ännu fler nyanser så jag meckar runt lite med Brushcreek shawl. Kanske blir det som jag tänkt mig, blir det inte det så stickar jag en annan sjal någon annan gång.

Ute är det grått och fuktigt. Jag har migrän efter veckans ansträngningar så vi passar varandra bra idag, vädret och jag. 
Jag borde ta in pelargonerna men det är så trist att ta in dem när de är så blöta. 
Kanske torkar de lite i morgon?