Det känns som om det var en evighet sedan solen sken på mina vinterbleka kinder så när jag hade chansen att komma ut en stund efter jobbet så tog jag den.
Det blev en promenad på mestadels bara vägar men lite is och snö var det här och där.
En fantastiskt fin om än kylslagen dag fick min själ att sjunga men mina lungor att sucka tungt. De hade nog föredragit att jag tagit det lite lugnare men vem vill ta det lugnt när man vill springa och skratta därför att himlen är blå och havet kluckar?
Det blev en liten stund vid symaskinen när kroppen var full av solendorfiner.
Det är så roligt och befriande att plocka tygbit efter tygbit och trycka gaspedalen i botten och varva det med en och annan tvärbromsning
för att njuta av utsikten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar