Januari har varit som ett enda långt mentalt ansträngande gympapass för mig, med bara korta andhämtningspauser och jag har inte orkat så mycket mer än det nödvändiga.
En av ljusglimtarna har varit min dagliga lilla kråka på Instagram, för det har blivit en om dagen sedan de första såg dagens ljus den 4e januari.
Även om kråkorna talar för sig själva så innehåller de så klart spår av mig.
De är ju liksom mina småttingar, lite sura, cyniska och frispråkiga på ett sätt som jag inte är så ofta. Jag får se hur länge jag fortsätter göra dem, än har de inte tystnat så jag antar att det kommer några till som vill ut i vintersolen.
Jag, som nästan inte lämnat ön där jag bor sedan Coronan började dra fram över landet i mars förra året, har behövt resa ett par gånger de senaste veckorna. Det har känts mycket, mycket märkligt
att träffa nya människor,
äta ute bland andra men
det har också känts bra att vissa saker fungerar som vanligt, trots pågående pandemi, trots snösliriga vägar
och trots att jag varit ganska slutkörd.
Några bilder från en kvällspromenad i Oskarshamn i början på månaden vill jag dela med mig av.
Ett promenadstråk är i ordninggjort och det är jättefint att gå längs med kajkanten nu,
och det är alltid fint att se stadens ljus speglas i vattnet.
Det var en ganska kylig kväll innan snön kom och ingen is hade lagt sig.
Vi sa hej till lilla Rose-Marie som satt och tittade på stjärnorna och
vi hälsade på vingnöten, det vackraste av träd, som är ganska nedtyngt av lampor. Det är fint men jag är inte helt säker på att trädet mår så bra av det.
Inte världens roligaste men väl så användbara. Både lilla dot och maken har fått varsin.
Dagen efter kvällspromenaden bjöd morgonhimlen på färgterapi.
Ljuvligt vackert.
