29 sep. 2016

Sankta Brita och vindarna

Det är pumpatider nu och hela fält med pumpor är fantastiskt läckert.
Vi var många som stannade och fotograferade just det här fältet idag. Inte så konstigt.
Pumpor är verkligen lekfulla på något sätt. Så finurliga och busiga och alldeles unika.

Det blev en blåsig utflykt till vindarnas ö. Det är visserligen solens ö också men solen var bara framme korta stunder. 
Målet för utflykten var Sankta Britas kapell från 1200-talet. 
Det finns inte mycket kvar men det som står där är fint att titta på. 


Kalkstenarna som lagts där av människors händer för nästan 1000 år sedan ligger kvar, troget och stadigt. 
Att stå där under valvet och fundera på vad som hänt på platsen genom årtusendet ger lite perspektiv. 
Jag tror att himlen tagit sig en tugga av den vackra väggen. 


Det vackra stenkorset är troligen äldre eller samtida med kapellet och har stått pall i många stormar men 2007 träffades det under stormen Per av kringflygande fiskebodsdelar och bröts itu. Det är restaurerat och uppe igen. Vilken tur! 
Jag tycker att det ser ut som en stor kram från svunna tider. Jag är inte så förtjust i kors men det här är vackert.
Det blåste, hav och land är nästan ett här och det finns inget som fångar upp vinden.
Trots den hårda vinden var det lunchpaus men så mycket stickat blev det inte.

Vissa bilder blev svartvita alldeles av sig själva. 
Några fågelskådare kurade mellan fiskebodarna. Jag frågade inte vad de såg för fåglar men det var säkert någon tjockfotad enbening med violett näbb eller så.
Utflyktens roligaste var nog ändå den här pajsaren.
Herr Pumpelius tror jag han hette.

Väl hemma igen möttes jag av ännu en färgexplosion.
Naturen är allt bra makalös!
Nu är jag genomblåst och helt slut men det har varit en fin utflykt. I morgon, och säkert på lördag och söndag också, ska jag ligga på soffan hela dagen och bara vila mig och tänka på vad jag sett idag. Det är det som kallas balans tror jag.

27 sep. 2016

Det viktigaste räcker

Vissa dagar blir det inte något gjort, eller nästan ingenting i alla fall. Huvudsaken är att det allra viktigaste blir av i alla fall;
 - som att titta ut över det stora blå och lyssna på havets sång,



- som att njuta av skuggspelen som solen åstadkommer,
- som att vända ansiktet mot solen och låta vinden leka i håret och 
- som att fundera på om de stuprörssmala sockskaften verkligen går på mina breda vader. Nej, det tillhör inte det viktigaste men låt gå...
De passar.
Egentligen blev nog ganska mycket gjort, fast kanske inte det förväntade.

26 sep. 2016

Ovuxna mamman

Min dotter tycker inte att det är så värst många vuxenpoäng när hennes mamma syr en trikåklänning med igelkottar och ugglor på men jag tycker att det är kul att sy av tyger jag blir glad av.
Modellen är Onion 2035, ganska modifierad för att passa mig, och en tillagd ficka men grunden är som mönstret. 
De supersköna och, enligt mig, fina tygerna är från finska Paapii. Det finns flera återförsäljare i Sverige. Det är tre olika tyger i klänningen, ett med igelkottar och ugglor, ett prickigt och ett randigt.
Kläder man själv blir glad av är bra kläder tycker jag. 
Det var en härligt fin kväll att ta med kameran ner till strandkanten.
Inte ens myggorna störde mig.
Hej svejs från mig och min kompis.
Hur ovuxet som helst att gå omkring på klipporna barfota i slutet av september med en kamera och stativ. Härligt!


25 sep. 2016

Havet, det älskade havet

Efter en ganska intensiv helg försöker jag hitta in i mig själv igen. Det tar en stund som det alltid gör när det varit lite för mycket. Under tiden tittar jag på några bilder jag tog i fredags kväll när Kikki och jag gjorde en liten utflykt i närområdet.
Kvällssol på varma släta klippor är bland det finaste som finns.  
Kikki var bara tvungen att kliva ner i vattnet, med kryckor och allt och jag funderade som bäst på hur jag skulle få upp henne ur vattnet om hon halkade på hala klippor men hon gick som tur var på sand så jag slapp rycka ut. 
Det var badvarmt i vattnet, i alla fall om man inte kräver över 20 grader. Otroligt att det kan vara så här sent i september. 

Det är verkligen en ynnest att få ha de här miljöerna runt omkring sig och det är vackert i november och februari också, fast på ett helt annat sätt. En del undrar om jag är så van att jag inte ser det vackra men jag ser det. Hela tiden.



Ett gäng var ute på säsongens sista, tror jag, räkkryssning. Passagerarna vinkade glatt åt oss där vi stod högt uppe på klipporna. 

En fin kväll att fundera på medan man väntar in sig själv.

23 sep. 2016

Hösten kan komma

Att vira in sig i mjuka varma plagg, där varje maska är stickad med omtanke och glädje, gör något med själen. Något bra.
Jag längtar efter hög och klar höstluft, att sakta promenera längs havet och känns kyliga vindar mot kinderna men värme på kroppen från de stickade plaggen.
Hösten är nära nu. 
Den vackra Rheinlustsjalen är invigd. Den är underbar att sno några varv runt halsen. 
Två härvor Softsock, nästan 800 meter, färgat av bästa Johanna, har med stickor 3,25 mm förvandlats till vågor eller snäckskal eller havet. 
Mönstret som är välskrivet och tydligt är gjort av Melanie Berg. 
Sjalen är lika böljande mjukt som vatten som sakta kluckar mot klipporna i viken. 
Det underbara stilla. 

Än dröjer sig några solvarma dagar kvar
men jag är redo nu. Hösten kan komma.