20 aug. 2017

Varmt och kallt

Stå på dig. Var dig själv. Var sann mot din inre människa, mot dina egna önskningar. Bejaka dig själv.

Ibland undrar jag om det bara är tomma ord när man uppmanas vara sig själv. Är det verkligen okej att vara sig själv? Om du ägnar ditt liv åt att försöka ta reda på vem du egentligen är, hur du vill vara och vad som är att vara sann mot dig själv så betyder inte det att omgivningen automatiskt accepterar dig som person och att du försöker vara dig själv. Jag ser fler och fler exempel på det, kanske för att jag börjat tänka på det och iaktta människor och relationer runt omkring. Visst håller de flesta utåt en positiv inställning och kan uppmuntra andra att "vara sig själva" men när det kommer till kritan är många ganska ogina och vill helst att andra ska uppfylla deras mallar, krav och uppfattningar. Man ska passa in i normen, uppföra sig på ett visst sätt, vara artig, social, ta hand om andra, ställa upp och anstränga sig. Om man, för att man försöker vara sann mot sig själv och lyssna till sin egen kropp, inte uppfyller andras förväntningar så blir det lätt dålig stämning. 

Det är intressant att vara människa. Vi är helt beroende av varandra, av att leva i flock, samtidigt kan vi inte riktigt tåla avvikelser, skillnader och oliktänkande. Vi har ibland svårt att acceptera dem som drar sig undan. Det är så lätt att utgå ifrån sina egna referenser och så svårt att sätta sig in i andras känslor, tankar, erfarenheter. 

Allt det här syns i stort och smått,  nära och långt bort, både här och där. Kanske har det alltid varit så, kanske gör vi det extra svårt för oss just nu. 

Förutom att ägna dagen åt funderingar så har jag stickat på de röda sockorna.
De blir finfina. Varmt och kallt-sockor.

Jag har också lyssnat och läst Den lilla bokhandeln runt hörnet av Jenny Colgan, samma författare som till trilogin om Polly som jag skrivit om tidigare. Den finns som både ljudbok och e-bok på Storytel och därav har jag växlat mellan att läsa och lyssna efter vad som passat bäst för stunden.
En trivsam liten historia, ganska förutsägbar men det är ju ändå en feel good-bok så man vet vad man får. Den här gången är handlingen förlagd till Skottland och beskrivningarna av landskapet är inte riktigt lika målande och hänförande som de av Cornwall i de tidigare böckerna men ändå fina. En midsommarnatt i norra Skottland låter minst lika ljuvlig som i Sverige.

Här i huset vid havet har det varit en fin dag, mestadels solig men på eftermiddagen drog ett oväder förbi med regnskurar. Jag trodde att det skulle bli åska också men det blev det inte. 
Däremot fick vi se en fin regnbåge när ovädret dragit vidare. 
Nu ska jag fundera på något nytt.

19 aug. 2017

Dagens siffra: 25

Igår fyllde vår lilla dot 25 och vi slog på stort och gav henne 25 presenter. Det var kul att fundera ut allt, lite jobbigt att slå in alla paket men väldigt roligt när hon öppnade dem. Mest förvånad blev hon nog över boken som är näst intill omöjlig att få tag på eftersom den är slut överallt, även på förlaget, hon skrattade mest åt paketet med prinsesstandborsthuvuden till eltandborsten och glad var hon precis hela kvällen. Så mysigt!
Idag fortsatte vi firandet med att äta galet mycket glass. Nu är jag hemma igen, fortfarande mätt efter glassen flera timmar senare.

Koftstickningen är den enda stickning som fått uppmärksamhet på sistone. 
Det går framåt och jag tycker att det blir riktigt bra. 
Nu är det spetsstickning i 25 cm eller mer, beroende på hur lång jag ska göra koftan. 
Kanske pausar jag kroppen och gör en ärm. 
Så här långt har jag kommit på ca ett och ett halvt nystan. Otroligt drygt garn.

17 aug. 2017

Hjälpsamma Luna

Jag tänkte jag skulle ta ett par bilder på koftan jag stickar på.
Luna bestämde sig för att vara med.
Det underlättade inte.
Tvärtom blev det ganska komplicerat.
Koftmönstret heter Whippet och jag stickar i Fine Donegal från Debbie Bliss, köpt på Ateljé Norrgården.
Åtta långa varv till, sedan ska ärmmaskorna sättas av på tråd.





15 aug. 2017

Just nu

Oj då, vi är redan i mitten av augusti! Hur gick det till? Ett andetag i taget, några ögonblick och ett par stunder och, vips, så går tiden.

Jag försöker använda tiden väl, till att njuta och göra saker jag blir glad. Inte några stora saker men många små. Ibland, eller ganska ofta, små som sockor.
Den blev inte klarblå högst upp men gråblå i alla fall.
I stället för att sticka den andra sockan eller något av det andra jag redan håller på med la jag upp till en ny kofta. 
Jag tog en risk och la upp utan att sticka en provlapp först. Det kan straffa sig men det gör inget, jag har ju roligt just nu.


14 aug. 2017

Röd och lila men inte blå

Jag har just insett att sockorna jag stickar av en sockblank inte kommer att bli blå. Jag kan inte ha hur långa skaft som helst bara för att få en färgskiftning till och knästrumpor vill jag inte göra.
Det grämer mig lite, det är ju så läckert att garnet går från djuprött till klarblått. Sockblanken har jag haft några år i mitt skåp, den är från Easyknits.
Kanske kan jag göra dem precis så långa att resåren blir blå? Jag stickar en bit till och hoppas.

13 aug. 2017

Varning för överlast

Det märks att det är lite rörigt i mitt hjärnkontor just nu för antalet pågående projekt är högre än vanligt.
I de båda projektpåsarna på armstödet finns
den randiga Confettitröjan och 
de afrikanska blommorna. Nedanför soffan står Hinzaväskan med regnbågsfilten och
på fotpallen står en korg med Stjärnhop-sjalen.
Som om inte detta vore nog la jag idag upp en ny socka som stickas av en sockblank och 
dessutom quiltar jag lite.
Snart ska det nog lugna ner sig lite, om ett par veckor eller så hoppas jag.

12 aug. 2017

En fyraåring

Idag är det på dagen fyra år sedan jag började virka de små rutorna med så kallade afrikanska blommor. Jag höll på under augusti det året sedan var det andra projekt som lockade mer och påsen med allt material blev liggande. 
Idag har jag mest sytt men en ruta passade jag på att göra när jag hade paus från sömnaden.
Sömnaden har handlat om ugglor 
och om folkabussar. 
Att sy barntäcken är så lagom, till skillnad från alla stora quiltar jag gett mig på de senaste åren.

Prognoserna pekade på stora regnmängder och åska under förmiddagen idag. Så blev det inte men 
något är i görningen nu ikväll. Det känns i huvudet och syns över sundet.

11 aug. 2017

Lagrade minnen

Så kom fredagen och jag hade gjort massor med planer för vad jag skulle göra. Ingenting av det blev gjort. Ingenting. Det fanns varken kraft eller lust eller någonting. Bara att acceptera läget, sitta i skuggan och virka lite. Virka är bra, när ingenting annat fungerar så kan en virkning vara räddningen för att man inte ska känna sig helt onyttig.
Av en händelse så drog jag igår ut en låda där det låg en virkning som påbörjades för flera år sedan. Jag har inte virkat på den sedan vi flyttade in i huset vid havet och när jag tog den i händerna så var jag i tanken tillbaka i vårt gamla hus, det som jag tyckte så mycket om och som jag saknade väldigt i början men inte så ofta nu. Jag mindes var jag satt när jag virkade på den senast. Tänk att minnen kan finnas lagrade i saker på det där sättet!

I stället för att fortsätta med regnbågsfilten så virkade jag några rutor.
Det fanns 41 i påsen och ganska mycket garn. Idag har det blivit sju rutor till.
Jag gör ingen plan för i morgon tror jag men jag hoppas få lite sytt.

10 aug. 2017

Dragon Pox

Andra mönstret i KnottyGnome Designs sockmönsterkollektion Magical Maladies heter Dragon Pox. Dragon pox, drakkoppor, påminner om vattkoppor eller smittkoppor och förekommer i Harry Potters förtrollade värld bland trollkarlar och häxor.
Jag bestämde mig för att sticka mina sockor av en sockblank färgad av Johanna i vitt, rött och lite blått. Jag använde en stickmarkör som ser ut som Bertie Bott´s bönor i alla smaker och fick hjälp att välja färg till hälen.
Nedre bönan ser precis ut som garnet jag börjat sticka med och det gröna var helt rätt att komplettera med. 
Så fick det bli och jag tycker att jag kan se Dragon pox i de här sockorna. 
Det är flätor som går diagonalt över foten och upp längs benet samt ett strukturmönster på skaftet. 
Ett mer enfärgat garn hade förstås fått mönstret att framträda mer men är det drakkoppor så är det. 
Bertie Bott´s gör säkert gott mot drakkoppor. 
För övrigt så har jag planer på att sy en tunika eller två samt ett babytäcke till en ny liten människa. 
Jag hoppas på mycket syinspiration de kommande dagarna för ett prickigt viscosetyg och ett nästanprickigt bomullstrikåtyg (på rea 😃) och flera fina quilttyger från Husqvarnabutiken i Vimmerby ropar på mig.

9 aug. 2017

Från Cornwall till Central Park

De senaste dagarna har jag läst och lyssnat på en liten bokserie om Polly som lämnar stan, flyttar ut på en ö utanför Cornwall i Storbritannien och öppnar bageri. Böckerna är skrivna av Jenny Colgan och hon har förmågan att skriva om Cornwall så jag vill åka dit, särskilt till den lilla ön dit man bara tar sig när vägen inte ligger under vatten, St Michael´s mount. Det låter som en underbar miljö och jag googlade lite och hittade fantastiska bilder därifrån.
Tre feel-goodböcker om samma plats och samma personer, funkar det? Ja, i det här fallet gör det det tycker jag. Colgan lyckas hitta nya infallsvinklar till storyn i sina tre böcker och en och annan oväntad sak händer. Det är chick lit så man får inte ha för höga förväntningar men jag gillar dem. Det enda som kändes helt fel var beskrivningen av Pollys mamma som blev gravid på 80-talet. Beskrivningen hade passat bättre in på 50-tal, jag menar, hur många herrar köpte hatt till sina fruar på 80-talet?! Jenny Colgan är född 1972 och hon borde ha bättre kunskap om hur det var på 80-talet, det kan inte ha varit så omodernt där hon växte upp. Trots allt, trevliga böcker och jag lyssnade/läste via Storytel där de finns som både ljudbok och E-bok. 

Augusti månads sockor i The New York Sock Collection är färdiga. 
Den här gången heter mönstret Central Park socks och har ett enkelt spetsmönster. 
Mina är stickade i petrolfärgat garn från Limmo Design
Finaste färgen och som av en händelse har jag loppisfynd (och en massa annat) i samma färg. 
För er som eventuellt undrar så har jag ett nytt par sockor på stickorna redan...


7 aug. 2017

Runskrift som håller måttet

The Rune shawl, sjalen inspirerad av runskrift, behövde den perfekta fotoplatsen tyckte jag.
Karlevistenen på Öland är en speciell runsten, fantastiskt vacker med sin välbevarade text.
Min syster följde med och fick modella tillsammans med runstenen från tidigt 1000-tal. Själva stenen lär vara från Oskarshamnstrakten och eftersom det är där jag bor nu efter att ha vuxit upp på Öland så tyckte jag valet av plats var självklart. 
På stenen står det:
Denna sten är rest efter Sibbe, den gode/vise, Foldars son,
och hans följe satte på ön, dödseden

Dold ligger den som de största dåd följde, det visste de flesta,
Stridernas Truds arbetare, i denna hög
Ej skall en rättrådigare, kampstark Vagn-Vidur
på sjökonungens väldiga mark, råda över land i Danmark 

Versmåttet är speciellt, drottkvätt/drottkväde, och versen är den enda bevarade av sitt slag i Sverige. 
Sibbe den gode eller vise var troligen en dansk hövding och intill stenen har det förmodligen funnits ett par gravhögar men de är sedan länge borta. Trud var en gudinna, en av valkyriorna, och Vidur var ett av många namn på Oden.

Har du chansen att se Karlevistenen så ta den, den är fantastisk! 
Sjalen är stickad i entrådig ull, det grå är The Plucky knitter i färgen Maverick and Goose (Top Gun-fans känner igen namnen så klart) och det rosalila är Madeline Tosh Eyre light i färgen Hanami (vilket är japanska och betyder Att beskåda blommor, alltså körsbärsblommor). 
Hela sjalen är rätstickad och med ett subtilt hålmönster. Lätt- och snabbstickad. 
Tack Syrran för att du gjorde ett så bra jobb idag! 
Jag ville så klart också stå där vid stenen och känna historiens vingslag. Härligt!

Om man går förbi runstenen ner mot Kalmarsund så kommer man till en vacker liten oas. 
En fin spång som inte leder den raka vägen. 
Alldeles nära vattnet står en stor och pampig ek. Tänk om den kunde berätta vad den sett genom åren! 
Några grålador och äppelträd minner om människors liv och leverne. 
Långt där borta vid horisonten skymtar den moderna Ölandsbron. Med sina 45 år har den ingenting att sätta emot en runsten från 1000-talet. 
Att kombinera stickade plagg och historia får mitt hjärta att sjunga!