Ett av hotellrummen jag visade igår finns i Karlstad, där hade maken och jag ett stopp på vår lilla semestertripp. Vi rullade in i Karlstad en knapp timme innan Sandgrund stängde men det var precis lagom för oss, inte mycket folk som betalar entré för att se tavlor mindre än en timme innan stängningsdax så vi hade gott om plats att beundra och begrunda Lars Lerins tavlor.
Jag har varit på Sandgrund tidigare men nästan allt var utbytt sedan jag var där sist och det var roligt.
Ljuset i allt det mörka i Lerins tavlor är nog det som fascinerar mig allra mest
men allt berör, på sitt sätt.
konstverken är mycket större än man kan tänka sig när man bara ser dem på bild och det är svindlande i sig.
Långa väggar med verk efter verk. Jag känner så mycket när jag tittar på dem; lugn, glädje, sorg, ensamhet, hopp.
Det är mycket som är storslaget och också mycket som är alldeles vardagligt. Det var en fröjd att vi hann in innan de stängde.
Vi köpte varsin sallad och satte oss vid Klarälven för att äta.
Helt perfekt efter en lång bilresa och många intryck. Som intryckskänslig behövs de där stunderna av tystnad och stillhet extra väl.
Det var fint, rent av lite magiskt att sitta där trots att allt luktade svagt av vidbrända våfflor från skogsbränderna i norr.
Intill älven växer vingnötsträd. Det är nog de finaste träd jag vet.
Fröerna hänger i långa revor, som pärlor på tråd.
När vi satt där och salladen var uppäten stickade jag några varv på sockorna som nu är färdiga.
Karlstad är fint, en stad värd ett stopp på resan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar