Om tillräcklighet

Otillräckligheten slår sina starka och slingrande armar om den som aldrig så lite gläntat på otillräcklighetens dörr. Och den är snabb. I en stor del av mitt liv har jag känt mig otillräcklig. Jag har känt mig otillräcklig som mamma, partner, vän, i skolan, på jobbet, som människa och då har jag ändå ett bra självförtroende, upplever att min självkänsla är ganska hög och känner en stor självtillit. Jag är inte ensam, vi är många som skulle vilja ha fler timmar på dygnet, en snabbare tankeverksamhet, en friskare kropp eller friskare själ, fler armar att jobba och trösta med, fler öron att lyssna med och vi mår så bra när vi presterar och levererar, allt ifrån 20-sidiga rapporter till mandelmusslor med sylt, fint inslagna paket och oändligt tålamod där det som bäst behövs. Faktum är att jag mår dåligt av att inte prestera, jag vet inte ens hur man gör när man absolut ingenting gör eftersom jag tänker och funderar när kroppen inte gör något annat och egentligen vill jag nog inte veta hur man kan låta bli att göra. Att göra är att leva. Att leva är att göra. I smått som stort. Jag vet att jag duger precis som jag är, jag vet att jag inte måste leva upp till andras krav och förväntningar, jag vet att jag får göra saker i mitt tempo och på mitt sätt. Alla duger, både de som är snabba och de som är långsamma. Alla duger, både de som som älskar att prestera och de som älskar att fundera och filosofera. Alla duger, både de som räcker till och de som känner att de inte gör det. 

Varför skriver jag allt det här? Förmodligen för att påminna mig själv, det är ju mina tankar som via mina fingrar skriver orden på tangentbordet som hamnar här framför dina ögon att läsa. Det blir som ett öppet brev till mig själv, fritt för dig att läsa. Ibland händer det att någon som läser mina ord känner att det jag skrivit riktats just till dem. Så kanske det också är. Något som jag skulle vilja säga men inte kan formulera genom munnen kan kanske formuleras via orden i en text, i ett annat sammanhang, på ett annat sätt. Kanske är det bara tankens irrfärder hos mig som slår an en sträng hos någon annan, utan att vi aldrig mötts.

Du är tillräcklig. Och jag är det. Skönt att veta ändå. 

I huset vid havet har julen börjat på allvar. Den lilla granen glittrar och glimmar. Luna har suttit under den i två dagar och stirrat på en fläck på golvet. Antingen är det en spökfläck eller så reflekteras ett ljus på ett intressant sätt just där. Bara Luna vet. 

Det är skönt att det är fredag och i min brevlåda låg ett spännande paket idag. 

Jag sparar det till julafton och gläds redan varje gång jag ser det. 

Tack min kära vän!