Kuddarna. De där kuddarna som tog så lång tid att göra att jag än så länge är orimligt rädd om dem. De står nu i soffan i utbygget och väntar på jul.
Stora och mjuka, i ull och linnetyg.
Än så länge får ingen knöla till och sova på dem och inga katter få håra ner dem men snart släpper jag taget om kuddarna och de får behandlas som kuddar ska behandlas.
Jag gillar de tovade snöstjärnorna på den otraditionella röda bakgrunden.
Snöstjärnor har vi gott om just nu.
Luna är en finfin snöstjärna. Först var hon väldigt skeptisk men sen kom hon ihåg hur roligt det är att leka i snön.
Morris hade inte glömt, han älskar snö. Han är en stor snöstjärna hela han.
Det är hög tid att fylla alla fågelmatställen. Jag måste komma ihåg att göra det i morgon.
Vattnet är fortfarande ganska varmt, det kommer inte bli is än på länge.
Huset vid havet har haft det tufft i de senaste dagarnas regn- och snöstormande men idag var det lugnt och stilla. Riktigt fridfullt.
Jag har varit riktigt trött, allt går långsamt och trögt, men jag har trots allt nålat fast 576 säkerhetsnålar i täcket med lila stjärnor.
Det är nästan som snöstjärnor för visst är snön lila ibland?
Berätta för mig om snön, sa Mumintrollet och satte sig i pappans solblekta trädgårdsstol. Jag förstår den inte. Inte jag heller, sa Too-Ticki. Man tror att den är kall, men om man gör ett snöhus blir den varm. Man tycker den är vit, men ibland blir den skär, och ibland blå. Den kan vara det mjukaste av allting och den kan vara hårdare än sten. Ingenting är säkert.
Ur Tove Janssons Trollvinter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar