Verklighetsförankrad

Jag ser henne varje dag. Hennes ögon, det är hennes ögon jag främst ser. De berättar så mycket på sitt tysta sätt. Jag ser att det gömmer sig sorger och svårigheter där bakom, oro och önskan, jag ser att att hon förstår saker, att hon alltid förstått, men att hon vet att det finns så mycket som hon inte alls förstår eller kan tolka. Jag ser också nyfikenhet och glädje, nästan barnslig entusiasm och lust att upptäcka och utforska. Jag ser att hon behöver ensamhet, att hon inte är rädd för sina egna tankar och djupet i dem. 

Om jag tittar på hennes ansikte ser jag att hon biter ihop, det finns mycket hon ser, uppfattar och känner som hon aldrig sätter ord på, som hon behåller bakom de stängda läpparna. De sammanbitna käkarna vittnar om kamp, kampen att bevisa att hon kan även om hon inte alltid förväntats kunna, en kamp om bekräftelse, en kamp om att få vara precis så som hon är. Tror jag.

Jag läser nog in för mycket i det jag ser men jag ser henne ofta. Jag kikar nyfiket på henne och bygger min bild.

Det har varit ännu en solig och vacker dag. Ironiskt nog blir skymningsångesten störst de allra vackraste dagarna. Det är svårare att släppa taget om ljuset när det varit så mycket ljus. De grå dagarna flyter liksom in i skymningen utan att den gör väsen av sig.

Jag läser Bodil Malmsten, som jag gärna gör då och då. Det får mig att känna mig vemodig och trygg på samma gång, jordad på något sätt. Det är så lätt att identifiera sig med Bodils loggböcker, de som finns kvar efter henne som små fragment av verklighet.

Jag stickar som vanligt.

Floravantar. De här vantarna har jag drömt om att sticka sedan jag såg mönstret för en vecka sedan, alltså verkligen drömt på natten. En hel dröm gick ut på att leta garn och försöka sticka Floravantar. Garnet eller möjligen mina händer bråkar lite med mig, det är svårt med trådspänningen, men mönstret är så fint. Blommor och bladslingor och skön ull från Ullcentrum tvärs över sundet.