Ljusbehov

Jag kan inte hjälpa det. Den här månaden gör mig dyster. Hur mycket jag än försöker tänka positiva tankar om november så räcker det inte riktigt till. Hela förmiddagen låg dimman tung över viken. Den lättade lite på eftermiddagen för att strax därpå ersättas av mörkret som la sig som en filt över alltsammans. Fast det var vackert och stilla den där stunden mellan dimma och mörker.

I Ulrikas fotoutmaning är ordet för dagen runt. Jag hittade någon runt att kika i genom. 

Vad gör du matte? Vad är det där för något? Får jag kolla? - Nyfiken till max är hon, den där Luna.

Söt är hon också.

När jag gick ut på bryggan hörde jag något konstigt under mig.  

Aha, Minerva har hittat en egen väg, under bryggan men över vattenytan. De där katterna blir då rakt inte dystra av att det är november. De bryr sig inte om det alls faktiskt. Det är nog modellen.

Dagens ruta är lite oroligt otåligt blå. 

Som när man vill så mycket men inte förmår. Fast igår kväll pyntade jag lite i syrummet.

Finaste ljusslingan i stället för en gardin. Hur bra som helst!

Sofförvirring

Novemberpaketet med Karins hitte på(se) stickade sig nästan själv. 

En mjuk och gosig halskrage som gick snabbt att sticka och jag stickade utan att det gjorde ont!

Den här kragen har redan varit ute med mig idag. Den passar så bra och är ju i finaste färgen för en som gillar turkost. 

Kalla vinterdagar kommer den vara perfekt.

Idag är det förstås ännu en grå höstdag. Flytande är ordet i Ulrikas fotoutmaning och flytande är vad vi håller oss. 

Flytande och isfria. 

Flytande, isfria och spanande. 

Egentligen är jag på dåligt humör. Maken och jag letar efter en ny soffa och vi hittar massor av soffor som är stora som flaggskepp, och soffor som är supersnygga men stenhårda att sitta i, soffor där sitt- och ryggkuddar redan innan de är använda säckar ihop i tråkiga former men vi hittar inte en ganska liten soffa med fasta kuddar som ändå är bekväm att sitta i. Varför måste soffor vara stora som flaggskepp föresten? Vi vill ha ett rum med soffa i, inte en soffa med väggar runt. Typ.

Denna sofförvirring ledde till en frustrerad och irriterad ruta. 

Inte tänker jag soffsura mer idag, nu ska jag sortera garn eller nåt annat kul. Det är ju lördag!

Hur ser jag ut egentligen?

Självporträtt. Inte så lätt som det låter. Jag vet inte om ni upplevt det men det händer ofta när jag ser mig själv på bild, i en spegel eller som en reflektion i ett skyltfönster att jag inte ser ut som jag tycker att jag gör. Bilden av mig inne i mitt huvudet liknar inte det mina ögon ser när de ser en bild av mig.

Jag försöker fånga mig.

Hur fångar man sig själv? Vad finns det att fånga? 

Vad är viktigt och riktigt? 

Det är bara att konstatera att jag inte låter mig fångas. Vill inte. Kan inte. Ändrar mig ständigt. Kameleont och konstant på en och samma gång.

Dagens utmaningsfoto hos Ulrika är just självporträtt. Lättare sagt än gjort. Jag slinker undan.

Fredagsposten gladde mig!

Det ska bli en halskrage. I finaste färgen.

För övrigt är jag skönt re-la-la-laxad.

Det är fredag och jag är fri. Ofångad.

Bryggljus

Då och då stickar jag några varv på småsaker för att testa om axeln håller. Det har resulterat i ett par nya muddar i restgarner (och en fortsatt öm axel). Det petrolfärgade, Viking of Norway Eco-aplaca, tog slut innan projektet var klart men muddarna blev precis som jag ville ha dem.

Ett liknande mönster, utan hål för tummen och lite annan kant har VisaLisa gjort en beskrivning till och den finns på Stickameras hemsida. 

De behövdes idag. Regn, regn och regn och dessutom kallt och blåsigt. 

Vi har en lykta på bryggan. Den har vi fått säkra så den inte blåser iväg. Det är i alla fall skönt att ha en ljuspunkt att fästa blicken på när man tittar ut i mörkret.

Dagens ord i Ulrikas fotoutmaning är underifrån. 

Några medfarna löv hänger fortfarande kvar på sina grenar. Snart släpper de taget för alltid. 

Dagens ruta är lite dåsigt gråblå. 

Full aktivtet hela dagen innebär en väldigt slö Anette som njuter av te och soffhörn ikväll.

Brev till November

Kära November!

Ibland gör du det alldeles extra svårt att tycka om dig. Ösregn från tidig morgon till sen kväll och inte en enda liten gnutta av någon annan färg än grått är sådana saker som inte direkt underlättar när det gäller att bli omtyckt men vi kämpar på. 

Ett sönderblåst paraply har du orsakat idag men mina rosa gummistövlar kom väl till pass och det är jag glad för. 

Istället för en promenad så blev det fika och en chokladbit utan minsta uns av dåligt samvete och det var förstås riktigt bra. Jag tänker utnyttja situationen och stanna inne hela kvällen och bara göra roliga saker, som att rita och förhoppningsvis sticka några maskor. 

 Så kära November, visst har vi det bra tillsammans!

Föresten, så här är min utsikt just nu (som är dagens tema i Ulrikas fotoutmaning).

Ett upprört hav och en våt fönsterruta. De passar varandra som hand i handske skulle man väl kunna säga.

Dagens ruta är faktiskt inte grå.

Bara lite usken som vi säger i våra trakter.

Så November, tack för en bra dag, men nu låter jag bli att tänka på dig en stund och dyker jag ner i en värld av streck och färger i stället.

Jag tror det är en novemberanemon, eller möjligen en regnros eller vindvallmo.

Trygghet

Vad är trygghet? Kan man sätta ord på en sådan känsla? Det kanske man kan men det går åt många ord för att beskriva den där fundamentala känslan av trygghet, den som är så viktig för oss. Fast, den behöver inte beskrivas med ord. Varför skulle man? Jag tror alla vet hur trygghet känns och även för den delen hur obeskrivligt gnagande otryggheten är. 

Trygghet är dagens ord i Ulrikas fotoutmaning och jag tänker att trygghet är lättare att gestalta med en bild än med ord. Det här är trygghet för mig. 

En lampa som lyser i fönstret. Ett ljus i mörkret. Symbolen för ett hem, för värme och - just det - trygghet. Fint.

Dagen har varit lite blå. 

Blå på ett bra sätt.

Himlen var ovanligt blå vid skymningen ikväll och månen gjorde allt för att reflektera ljus över viken. 

Man skulle kunna tro att det är fullmåne men det är det inte än. 

Föresten, en trygghetsbild till.

Fröknarna bus slocknade i soffan.

Lyx i vardagen

Bra saker med november... att man inte behöver bära ut tvätten till tvättlinan utan bara kan trycka in den i torktumlaren? Nej, det kan inte räknas till bra saker med november. Bättre kan jag! Mörka novemberkvällar är som gjorda för att krypa upp i soffhörnet och titta på bra film eller bra tv. Ja, så är det faktiskt. Man kan sitta där i soffhörnet och mysa och behöver inte ha minsta lilla dåliga samvete för att man inte putsar fönster eller rensar ogräs. Så skönt! Ett par tända ljus, en kopp te och några djupa andetag. Allt som behövs. Man kan ju förstås kosta på sig lite vardagslyx också, bara för att liksom.

Men den bästa vardagslyxen, som är dagens utmaningsord i Ulrikas fototutmaning, är att komma hem när det fortfarande är lite ljus kvar ute och vila ögonen mot horisonten. Ett par sekunder senare är jobbstress, stökiga matvaruaffärer och smala slingriga vägar som bortblåsta ur sinnet. 

Skulle inte det räcka så kan man ta ett varv runt komposten och konstatera att krassen fortfarande blommar. Den tredje november! 

Häftigt och lyxigt!

Dagens ruta är ganska lättad, lättad för flera positiva besked idag.  

Undrar om jag vågar sticka lite till Vetenskapens värld ikväll eller om axeln protesterar då. Jag testar. Bara lite.

Det som händer

Den här dagen kom liksom aldrig riktig igång. Det har varit mörkt från morgon till kväll och mest bara väntan och funderingar för hela slanten. Jag läste ett inlägg i cyberspace igår om att det förkommer så mycket näthat mot november så jag tänkte försöka vara lite extra snäll mot den här stackars mörka, blöta och ointressanta månad. Frågan är bara - Vad är bra i november? 

En sak som är riktigt bra är att jag kan jobba mig ner i högen med olästa böcker. Den här underbara boken kom ut redan 1981 men jag hade helt missat den om inte bästa Lena lånat ut sitt ex till mig. Åh vad den är fin!

Låna den! Läs den! Den handlar om lille Willie som placeras hos en ensam äldre man, Tom Oakley, på engelska landsbygden under andra världskriget, ett av alla evakuerade barn. Han är 8, snart 9 och kan vare sig läsa eller skriva men hos Tom får han kasta sig över papper, pennor och böcker och en massa annat. Från att ha varit ett kuvat barn, rädd att hånas och få stryk, så händer något med honom. Han får ta plats. Men verkligen väntar runt hörnet, förstås. Underbar läsning i novembermörkret!

En annan bra sak med hela november är Ulrikas fotoutmaning. 

Dagens ord är händer. 

Händer som min och makens på en knotig syrén utanför sjukhuset i Västervik där vi varit idag.

En hand och en tass så fina tillsammans.

Och vantar att värma händer med. De små tummarna saknas men jag kan inte sticka dem än för högeraxeln värker fortfarande för mycket. Jag stickade lite igår och det var inte alls bra så nu ligger de där och väntar på tumtider. Rätt vad det är så kommer de.

I morgon ska jag fortsätta fundera på vad som är bra med november.

Dagens ruta är, aj då, lite grå. 

Inte för att det är november utanför att det är tråkigt med sjukhuskorridorer. Alla månader på året.

Glädje i det grå

I Ulrikas fotoutmaning är dagens ord glädje.

Det är lite svårt att känna glädje just nu eftersom vi har en anhörig som är sjuk och har tillbringat en tid på sjukhus men häromdagen kände jag ren glädje när jag fick något mycket oväntat.

Jag fick en Louët S10, en spinnrock! En man som jag inte känner hörde av sig och undrade om jag ville ha spinnrocken hans mor haft. Så klart jag ville!

Det känns fortfarande lite overkligt, vilken gåva! 

Kerstin heter hon, den lilla rocken. Jag har inte hunnit testa henne än men jag ska! Med glädje!

Dagens ruta håller andan en aning.

Ny månad, nytt mönster. Det här har jag improviserat fram. Visst ser det ut som ett gammalt spinnrockshjul i mitten? 

För övrigt gläder jag mig åt det lilla, som att hela huset doftar underbart av alldeles nybakad sockerkaka med apelsin och chokladsmak.

Fin Allhelgonahelg önskar jag alla.

Vi låter ljuset lysa i mörkret.