Vem är utan svårigheter? Finns det någon enda som inte haft perioder av motgångar, svåra utmaningar och ensamhetskänslor? Finns den människa som aldrig vaknar i gryningstimmen och känner sig liten, otillräcklig och oduglig? Finns den som inte har en gnagande känsla av skuld och skamkänslor någonstans långt inne i magen?
Det allra mesta runt omkring är ganska bra just nu, kanske är det därför som kroppen och knoppen känns helt slut? När det är tillräckligt bra och man inte behöver anstränga sig, inte behöver hålla ihop för att orka hela tiden, det är kanske då, när spänningarna släpper, som tröttheten bubblar upp? Tomheten, energilösheten, färglösheten?
I stället för att känna mig vilse i allt jag inte kan påverka försöker jag se det stora i det lilla. Bokstavligen. Jag bestämde mig för att varje dag under en månad leta upp något litet, något som får mig att förundras. Något som får mig att stanna upp en stund.
Så jag går med näsan nära marken eller träden eller stenarna. Lavar och mossor har fått min uppmärksamhet. De finns i så många färger och former och är så storslagna i sin oansenlighet.
Jag försöker känna att vi delar något gemensamt, livet här och nu.
Idag har jag haft en date med min fina prickiga symaskin. Det var evigheter sedan sist.
Med soulmusik som sällskap jag jag sytt i några timmar.
Tio par trosor av restbitar av trikå är nu färdiga att använda.
Färdig är också koftan Budding. Snart ska jag prova den. Kanske när jag går ut och letar efter ett litet underverk i morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar