Att spegla sig i skymningen

Vår stora ormhassel förbereder sig för vår

trots snö igår, dimma och regn idag.  

Den följer sin bana och vet vart den är på väg. Dit. Till våren, solen och värmen så att den kan sprida sina frön. 

Skymningsljuset var rosa, den allra vackraste sortens skymning om ni frågar mig. Den gör mig inte nedstämd utan bara uppfylld och upprymd.  

Jag speglade mig i det rosa ljuset en stund och kände mig så lugn.

I vårt sommarrum ligger Stjärnhopen på tork. Den är utspänd och stjärnorna tindrar mot mig när jag tittar på den. 

Jag har fortfarande lite svårt att ta in att den faktiskt är färdig. 

I vakuumet som uppstår efter ett stort och långt projekt är det svårt att veta vad man ska ta sig för. Jag gör som jag brukar göra när minsta tveksamhet uppstår, jag stickar sockor. Randiga sockor. 

Den här gången behöver jag inte ens tänka på att randa, det gör garnet åt mig. Det är bra för när jag är i vakuum har jag lite svårt att göra just det, tänka.

En klart lysande stjärna i allt det grå

Idag blir det bara mörka och gryniga bilder eftersom det är det som gällt idag.

En kort promenad i snålblåsten medan skymningen föll och mössan rejält neddragen.

Det syns inte på bild men havet röt så det dånade. 

Inte ens en sjöfågel i sikte men

där ljuset är, där bor vi.

I stickhörnan har det hänt grejer! Stjärnhopen som påbörjades hösten 2012 är färdigstickad! 

Nu ska kanten sys ner på baksidan, sjalen ska sköljas upp och blockas men den är klar! Jag måste erkänna att jag under årens lopp funderat på om det inte funnits bättre användning för garnet men nu är jag otroligt glad att jag inte gav upp. Ni kommer få se mer av den här, jag lovar!

Ljuskompensation

Idag har det varit mörkt hela dagen, grått och ruggigt. Jag tänder ljus och är glad för att jag köpte tulpaner i fredags. Är det inte mycket till dagsljus ute så får man ta till alla knep man kan.

Jag har flera nya projekt som jag skulle vilja börja på men jag vill också gärna bli klar med Stjärnhopen. Det är bara åtta varv och en avmaskning kvar nu men varven är på drygt 800 maskor... 

Nu ska jag sätta på något sevärt på tv, göra en kopp te och sticka ett par varv. Snart, snart är den klar!

Djungeltema

Julen är ute och nu har vi djungeltema i vårt vardagsrum.

Grönt är skönt!

Jag tror Luna känner sig som en stolt lejonhona i vår djungel.

Från djungeldjur till zebror. 

Yll o tyll har just nu en knit-along på sitt sockmönster Zebra. Jag har stickat många randiga sockor som ni säkert vet och jag följde inte Zebra-mönstret till punkt och pricka utan gjorde mer som jag brukar men de får kallas zebror ändå. Ett nystan Zauberball 100 (det som bara är merinoull) i färgen Red to go 2305. Garnet räcker till ett par sockor till. Tå, häl och mudd är stickad i Trekking färgad av Tant Kofta. 

Sockorna är ordentligt katt-rolerade,  

av både Minerva och 

Morris.

Och nu är det klippt! 

Stjärnhop-sjalen är nu uppklippt och det är dax att plocka upp väldigt många maskor runt om för att sticka en bård. Det kommer ta tid men så här nära en färdig Stjärnhop har jag aldrig varit! Det är, som jag tidigare skrivit, min flerfärgslärsjal och det finns en hel del tokigheter i den, t ex så har jag uppfunnit en ny sorts stjärna någonstans mitt i. En designvariant skulle man kunna säga.

Ordlöst pratar vi

Oj oj oj, vilken dag det varit. Jobb, snö, några par timmar i bil, en gudomligt god soppa, nymalet kaffe, semlor och prat och prat och prat med fina vänner i flera timmar. Så roligt och härligt och nu är jag så trött att jag inte orkar gå och lägga mig. Känns det igen? När det fylls på tar det tid att varva ner. 

- Nej matte, nu förstår jag inte alls vad du menar, säger Morris på sitt ordlösa sätt och tittar mig djupt i ögonen. Finaste Moshi!

Medan jag försöker varva ner stickar jag stjärnor. 

Jag närmar mig slutet! Slutet på stjärnorna alltså för sedan ska en bård stickas runt hela sjalen och den kommer blir lååång.

Mina C-vitaminsockor ligger på tork. 

De är ett experiment, de är stickade i merinoull utan nylonförstärkning. Fast tå, häl och mudd är gjorda i ett mer hållbart garn med nylon i. Kanske går sockorna sönder under foten direkt, kanske håller de för varsam användning, kanske håller de förvånansvärt bra. Ja jag får se, man vet ju inte om man inte experimenterar och tar lite risker och jag ville så förtvivlat gärna kombinera rosa och orange. Jag tror inte att jag någonsin känt den lusten innan men nu gjorde jag det så rosa och orange fick det bli, även om det rosa är slitkänslig merino. Jag återkommer med resultat någongång när sockorna är ordentligt testade.

En toppenfredag går mot sitt slut och förhoppningsvis stillar kroppen och knoppen sig så jag kan sova. I morgon är det ju tjugondag Knut, då ska julen ut. Ja, vi har fortfarande jul. En liten stund till. 

Rutor och ränder

En färgstark dag idag!

Vantarna Ika, mönster från Yll o tyll, är klara för användning men idag behövdes de knappast eftersom det var fyra plusgrader, ganska ljumma vindar och ingen is att skrapa från bilrutorna.

De här rutiga och randiga vantarna är stickade av två nystan Schoppel-wolle Edition 3 i färgerna Wärmebild och Bodenprobe (jordprov) på stickor 3 mm. 

Garnet är underbart! Så mjukt och skönt. Och tumkilen är nästan löjligt snygg. 

Fastän det är många färger så funkar de ihop på något magiskt sätt. 

Synd bara att nederkanten rullar sig lite, jag borde tänkt lite i stället för att bara följa mönstret men vantarna är fina ändå.

Vad ska jag göra nu?

- Helt onödig fråga, jag har en miljon projekt!

Tunn is

Årets första färdiga projekt blev de karamellglada kompissockorna. Vi är tre vänner som stickar likadana sockor, likadana på så sätt att vi använder likadant garn alla tre, men jag gissar att inte något par kommer se ut som de andra. Kanske kommer vi använda våra sockor nästa gång vi träffas! 

Garnet är Schoppel-wolle Zauberball i färgen 2310 Bunte grass (färgstarkt gräs?). 

En vanlig socka över 68 maskor på stickor 2.25 mm och med en Fish lips kiss-häl.

Det har varit en strålande vacker dag här. Redan från tidig morgon var himlen alldeles klar.

Lite frostvitt är det på marken men jag hoppas det kommer lite snö innan vintern är slut. 

Magiskt och stilla. 

En tunn ishinna börjar lägga sig över viken. 

Fint.

Fram med mikroskopet!

Måndag och vardag och jag är fulladdad för en period av lust, skapande och förändring! Livet är fullt av förändringar, massor av små och då och då några större. Jag satsar på små förändringar, det tycker jag är lagom för mig. Större förändringar är alldeles för ansträngande och jag vill att min energi ska räcka till för sådant som jag gillar och vill göra. Stora förändringar kan ju göra en människa helt matt och det har jag varit så det räcker, så det ska jag försöka undvika så mycket jag kan. 

Jag jobbar på att lägga märke till små förändringar, små förändringar i mig själv och små förändringar runt omkring. Det är så många som missar allt det lilla, det som kan vara det finaste och det viktigaste av allt, i vårt stressade samhällsklimat och jag känner att jag rusat genom flera år, både då jag haft full fart framåt och då jag nästan stått stilla och förtvivlat letat efter de stora förändringarna, rusat så att jag kanske har missat en massa små viktigheter och underverk. 

Det låter säkert alldeles helknasig i någras öron men vi är ju olika och för mig känns det lilla som det stora just nu. Det kanske är fler, kanske du?, som också har lust att byta fokus en stund? 

Det var inte mycket kvar på mina karamellsockor så de gjorde jag klart efter jobbet idag och 

en halv vante blev en hel. 

Nu är det dax att plocka fram det inre mikroskopet och fundera lite på vilka små förändringar jag iakttagit idag.

Nyfikna klubbens möte

Vilken solig och fin dag! Jag vill gärna ha snö så här års men jag säger aldrig nej till en solig dag. Solen väcker något inne i själen som liksom hoppar upp och ner av glädje.

Och vem tycker inte om en rosa kvällshimmel? Jag gör det absolut! 

Idag var det sockstickningen som drog längsta strået och fick komma upp ur stickpåsen. 

En liten enhörning hjälper mig att hålla koll på varven. 

De här sockorna blir inte alls lika men de kommer ändå höra ihop livet ut. Så kan socklivet vara.

Ikväll hade nyfikna klubben möte i min tyghylla.

Vad de avhandlade vet jag inte men det var tydligen ett intensivt möte för efter en stund hade ordförande lagt sig ner. 

Ja ja, han får väl ligga kvar där på scrapskorgen, sötnosen.

Härom dagen hade vi ett spännande möte i dimman. 

Tänk att ett hygge kan vara så vackert!