En bok innan tuppluren

Lusten att läsa är inte slut än och nu senaste blev det ytterligare en bok av Jonathan Tropper. Hans Konsten att tala med en änkling och Sju jävligt långa dagar är böcker som varit riktigt roliga att läsa, ett språk som får mig att rodna ibland men väldigt träffsäkra och kul. Boken om Joe skrevs innan de båda andra och den är en aning mer försiktig i språket, en aning mjukare i anslaget. Den är vemodig, sorglig och dråpligt rolig - allt på samma gång. Bokens Joe är killen som inte passade in under sin upväxt, han skrev en bästsäljare om sin hemstad med alla snaskiga detaljer när han flyttat därifrån och efter 17 år, när han far ligger för döden, återvänder han hem. Ingen i samhället har glömt vad han skrev, hur han lämnade ut dem alla i sin bok och avslöjade allas mindre smickrande sidor. Han blir inte mottagen med öppna armar om man säger så men samtidigt rullas minnena fram och orsaker till varför det blev som det blev. En bok att sträckläsa!

Lusten att virka har inte heller lagt sig ännu och högen med små afrikanska blommor växer. 

Det behövs väääldigt många till en filt och just nu är det inte ens rutor till ett docktäcke men jag fortsätter så länge det är kul att virka dem. 

Förövrigt kan jag inte nog lovsjunga en liten tupplur på eftermiddagen! Hur skulle jag annars klara mig om jag inte fick vila en stund? Skulle jag bli sur som ättika? Sitta och tjura i ett hörn? Gnälla och vara negativt mot allt och alla? Säga elaka saker till vem som än passerade. -Ja, troligen. På Wikipedia kan man läsa att en tupplur är välgörande för de flesta och kan minska uppkomst av sjukdomar, bland annat hjärtinfarkt. Jag vet inte om det är sant men en tuppis är guld!

Ingen risk för brist

Ibland får jag för mig att jag inte har något garn... Hemska tanke! Så jag köper lite till för säkerhets skull. De här fina nystanen är från Magasin Duett.

Tre vackra knappar kom med i leveransen. Hurra!

Några andra nystan av samma sort väntar ivrigt på att Westknits nya mysterie-knit along ska starta men det tar ett bra tag till tyvärr. Ända till 13 september. Vill börja nu!

Något stickat blir det föresten ändå inte ikväll. Har alldeles tokont i huvudet. Blä.

Upp och ner

Känner mig stark idag, så där som om jag stod stadigt på båda fötterna och inget kan rubba mig. Jag känner mig realistisk, pragmatisk och ärlig mot mig själv. Just nu. Jag vet att det är en bedräglig känsla för i morgon kan jag vara som en ynk igen men jag behöver styrkan. Jag behöver den så väl för jag har flera saker framför mig som jag är nervös och lite rädd för men igenom ska jag och ut på andra sidan måste jag. Det finns inga andra alternativ. Det är det där som ger styrka, att ge sig rakt in i det där man egentligen inte vågar men den ekvationen går ju inte riktigt ihop eftersom styrkan skulle behövas innan för att våga. Livet är allt bra komplicerat ibland. Uppför ibland, nerför ibland.

Nåja, jag tar en sak i taget. Det brukar bli bäst så.

Jag betar av ett projekt i taget i pågåendehögen också. Nu är blodapelsinsjalen klar.  

En tråd mulbärssilke, Shaman från Heavens hand, och en tråd mohair, Angel från Debbie Bliss och så stickor nummer 4 och favoritmönstret Shetland Triangel Lace som funkar bra i de allra flesta garner. 

Kanten är avmaskad med två trådar mulbärssilke och en stor picot-spets. 

Färgen som blev av de två garnerna är alldeles underbar. Om man gillar blodapelsiner.

Eller rönnbär.

Föresten, det blir extra kallt när vintern är här om rönnen har ovanligt rikligt med bär. Då är det säkrast med dubbla luvor om man vill slippa midvintersnuvor.

Vad som egentligen är gammalt

Älskade lilla dot fyller 21 idag och hon sa att hon börjar känna sig gammal. Ehhhh.... Hur förklarar man för en 21-åring att de fortfarande är precis i början av livet?

Nåja, vi åt tårta, precis som sig bör oavsett om man fyller lite eller mycket.

Därefter gick vi en runda med lilla Skorpan och till min stora glädje var Sankta Gertruds kyrka öppen, vilken den inte varit tidigare när jag gått förbi.

De äldsta delarna av kyrkan är från 1400-talet och den har varit förstörd i omgångar, uppbyggd igen och under en period användes den som sädesmagasin. Nu är den varsamt skött och mycket speciell. 

Väldigt mycket i kyrkan är trärent, alltså inte målat eller förgyllt. Predikstolen från 1743 till exempel.

Orgelfasaden är lika gammal och gjord av samme man Nils Österbom.

Bänkarna, från 1748, är också trärena och på en del ställen finns fiffiga extrastolar. Vilka som suttit på dessa extrastolar är oklart, möjligen familjernas kuskar kan man läsa i informationsbladet om Sankta Gertrud.

Takmålningen i norra skeppet är nästan enbart i svart, vitt och grått. Målad 1739.

Det södra skeppet är helt annorlunda än det norra med ett enfärgat trätak och målade motiv på räcket till läktaren.

Det här är gammalt! Inte lilla dot.

Nu är vi hemma igen och jag fortsätter med det jag började på igår - att avsluta saker.

Sankta Gertrus kyrka är en väldigt vacker kyrka. Glad för att den var öppen! Också oerhört glad för lilla dot!

Avslutar lite, påbörjar annat

För att få lite balans i tillvaron så behöver jag avsluta några pågående projekt. När det blir för mycket i pågående-högen så kan jag inte koncentrera mig så idag tog jag tag i tunikan som jag började på sista dagen i sömnadsveckan. Tanken var att den skulle bli ärmlös, som ett linne, men nu när den mognat i väskan så blev det korta ärmar på den.

En enkel modell, lite insvängd i midjan och rund halsringning. 

Bakstycket är delat i höjd med svanken och det är två höga sprund, och det är nästan som en skört. 

Sprunden är skodda med rosa tyg, precis som infodringen i halsringningen.

En sak klar! Bara resten kvar men balansen känns redan bättre. Ja, jag vill vara optimist!

I trädgården nickar växterna på grund regnet. Idag har det kommit flera åskskurar och åskknallar och luftfuktigheten är nästan olidligt hög men... 

...vi har äntligen skördat våra första tomater!

Zzzz

Hemma. Trött. Tycker att Stockholm är vackert.

Solljuset dansar på fjärden,
det glittrar för stort och för smått,
för träkåken uppe på Söder
men även för Konungens slott.
Det porlar i fiskrika strömmar,
det valsar i Mälarens famn,
det skymmer och skänker oss drömmar
sjungandes sjöstadens namn.

 Lasse Berghagen

Men Åh vad skönt att vara hemma,

hemma hos loppor och löss.

Hemma hos maken och sonen.

Under vår del av himlen,

vår del av månen.

Till staden och dagen jag viskar: Adjöss-zz-zz

Trött.

Carl, Kristina och jag

Är på resande fot idag och har åkt buss, tåg, buss som ersätter tåg och ännu mera tåg. 

Väldigt stressigt vid ett byte där jag hann med en minuts marginal på grund av en kvarts försening men i övrigt mycket vilsamt. Skönt att åka tåg tycker jag. Får fjärrskådarblick då. 

Framme vid målet åt jag sen lunch och gav mig sedan av till Nationalmuseet och den aktuella utställningen Carl Larsson, vänner och ovänner. 

Fint! Han var verkligen skicklig den där  Carl! 

Och klok. Jag blev alldeles glad av citatet från boken Åt solsidan:

"När jag blir trång i själen..." Nog vet jag hur det känns även om jag aldrig satt just de orden på känslan. "Lugn, fast och glad". Fast? Jag tror ändå jag förstår. 

Utställningen pågår till tredje november i år. Absolut värd att se!

Jag blev rörd när jag läste Carls hälsning på en av tavlorna. 

"Med Tack för gammal Trofast vänskap". 

Gustaf af Geijerstam var tacksamheten riktad till. Jag hoppas och önskar att han uppskattade den enkla ömhetsbetygelsen. 

På Livrustkammaren, som har öppet länge på torsdagar, såg jag utställningen om Drottning Kristina. Den var lite mindre och tråkigare än jag hoppats. 

Nåja, Kristina är en mytomspunnen person som fortfarande håller på sig. På något sätt. 

Nu är mina fötter trötta, liksom resten av mig. Virkar lite innan ögonlocken blir för tunga. 

I morgon blir det jobb och så tåg igen. 

Genomsur

Oj oj oj vilken dag!

Den började snett redan från början med att jag var lika trött när jag skulle gå upp som när jag gick och la mig men det händer ju ibland. Det som, tack och lov, inte händer så ofta är att jag häller ut en hel kopp te i knäet på fikarasten och blöter ner halva mig och en av mina nya linneklänningar. Inte särskilt lustigt att vara på jobbet, blöt från midjan och neråt och inte ha något ombyte och tre mil hem. Nåja, det var bara att flexa ut och åka hem, för sitta i blöta kläder - nej, det ville jag inte. Klänningen åkte direkt i tvättmaskinen och tefläckarna är borta. Som väl var brände jag mig inte på teet så allt slutade lyckligt. Klänningen hann hänga ute och torka och strax efter att jag tog in den så öppnade sig himlen.

Hela eftermiddagen turades åskskurar och muller om att ta plats på himlascenen. Jag gick och la mig - och vaknade två timmar senare. Hm, det var den dagen det... men nu tar jag några varv på min blodapelsinfärgade sjal medan jag är vaken.

Jag stickar med en tråd Shaman från Heavens hand, 100% mullbärssilke, och en tråd mohair Angel från Debbie Bliss. Det blir så läckert fall och samtidigt luftigt och lätt. 

Jag har bara några varv kvar med var tvungen att börja på en andra härva av Shaman. Dålig planering.

Nåja, jag hade ju i alla fall mer garn hemma vilket inte alltid är fallet när något tar slut.

I morgon satsar vi på sol, eller hur? 

Vi är överens om det blommorna och jag.